Amaranth

Oroväckande tendens på senaste tiden är att jag börjat få samma typ av smärta på vänster sida som på höger. Måste komma ihåg att säga de till läkaren på fredag så dom kan kolla upp det. Ååhhh jag orkar fan inte.

 

Ibland känns det som att ett sexliv av vilket slag som helst vore bra. sägs ju att det ska vara det, bra. Ibland känns det som att det är lika bra att inget ha, inget att sakna. Mest av allt skulle jag nog bara vilja kunna se på en annan människa. Kunna prata inför någon annan. Hade ju underlättat kanske. Vad vet jag.

 

Sökt en ny befattningsutbildning. Kan bara hoppas att dom godkänner. Men hade ju förstås sett betydligt bättre ut om jag klarade av att gå klart det här programmet. Det hade ju sett jävligt bra ut faktiskt. Frågan är bara om det går.

 

Ångest, ångest, vad ska man göra med den egentligen. Varför försöka egentligen. Det spelar ju ändå inte någon roll hur mycket tid jag än lägger ned. Det enda som händer är att hjärnan ruttnar bort i en snabbare och snabbare takt. Borde för länge sedan lärt mig. Men uppenbart är att dumheten är allt för omfattande.

 

Innan det ens börjat skymma i livet så blir jag inkallad av forssharens sång. kroppen vinner över mig. Seglar vidare, ena handen på rodret, längre än någonsin förr. När elementen besegrar mig ska jag möta min renaste och räddaste död.

 

Om jag bara fick en dag, att få osagt det jag sagt, ogjort det jag gjort. Tjugofyra små timmar. En dag kan man radera den. Jag ska bli den jag var om jag bara kan få en sån dag. När tårarna tränger på ibland, jag tittar bort. Varje blinkning varje timme finns bara då och sen inget nu förän jag får börja om igen.

Det enda jag vill det är att gå den utbildning jag behöver, få det jobb jag vill. Bo på ett ok ställe, spendera fritiden med att skapa och avbilda. Men kn jag det nej för det är omöjligt helt jävla omöjligt och det kommer aldrig att förändras.

För varje dag som går faller jag djupare i mina sjukdommar. För varje dag som går försämras alla chanser att hitta någonting i livet som inehåller något ljus.

Men va spelar det för roll det är bara leva livet. Som att det ens är värt att leva. Skulle inte tro det. Har inte sett några som helst tecken på att så vore.

Jag önskar att jag hade något av det ni har. Egenskapen att se det rogivande i ingenting. Att kunna skratta. Att hitta glädje när ingenting går bra. Att kunna ljuga för mig själv på det trovärdigaste av vis. Kunna intala mig något hopp. Men det är väll lite som att påstå att det finns en själ, att människor kan vara goda, att det enda som krävs är vilja, att ingenting är värt att dö för.

Har ångest över allt i livet och vet inte vad jag ska göra med den. Det enda jag vet är att min akademiska förmåga inte är i närheten av vad som krävs för att fortsätta den här utbildningen.. det är väll alltid något. Men inget av godo. Vad jag ska göra istället vet jag inte. Utan plugg ingen lägenhet. Hem kan ja inte flytta och lägenhet i stockholm det kan jag ju bara drömma om.

Får väll se vad livet har att bjuda på. typ.

dagens ekonomiska situation har vi 1982 års socialdemokratiska regering. Det tog regeringen två månader att skriva ned den svenska kronan med 16% det för att industrin skulle belönas. Med god styrning av facken sänktes kraven på högre reallöner. Det här var inget hemmligt, stadsministern sa det själv i nyheterna, men ingen såg några fel i det, inte förens nu och då är det börgarnas fel.

Att detta också var ett direkt skäl till börskraschen i början av nittio, men det var inget att ta lärdom av, varken för borgare eller vänster. Istället tvingades ökade vinstmarginaler fram. Ska finnansmännen klandras, dom gjorde vad dom alltid gjort, nyttjade systemet för att nå lönsamhet. Eller ska politikerna som krossade sjuttio år av positiv reallöneutveckling genom mycket väl medvetna beslut.

Politiker av alla dess färger är säkert bra, men att tänka långsiktigt, göra det bästa för folket och lära av sina egna misstag det är inte några av dess styrkor.

nittiofem kämpade sosialdemokraterna hårdast av alla för att sänka lönerna, för det leder till ökad sysselsättning, även om så inte var fallet under de föregående nittio åren. Det hette att ökad lönsamhet ger ökad investering, men ingenting tvingar ett företag att investera sina vinster. Dränering av plånböcker är lösningen. Sysselsättningen je den fortsatte att minska.

I början av tjugohundratalet tappade socialdemokraterna greppet, och nu sitter libberalerna på deras plats, utan någon besvärande opossition. Och borgarna ja dom har ju inte ens ett ideologiskt intresse att ta fajten.

Före sjuttiotalet var det politiska fokuset full sysselsättning, det lyckades bra genom att företagens möjligheter att sprida sina vinster ut ur landet, Deras ända chans att tjäna mer pengar var att faktiskt investera, och med en kontrolerad marknad blev också reallönerna högre. Investeringar ökade, arbetslösheten sjönk och vinsterna kunde bara gå till att öka reallönerna.

Borgarna har ju också en lösning, om man behåller reallönenivån på samma nivå och sänker ingångslönerna för nyanstälda då ökar efterfrågan, kanske. Men framför allt så är det inget som kommer kosta någon. För som arbetslös så är ett jobb med låg lön bättre än att inte göra någonting och få ett bidrag som ingen kan leva på.

Sysselsättningen sjunker sedan mitten på åttiotalet lika så investeringarna. Den som redan har sitt jobb gör allt för att behålla det, inget att klandra där. Dom skyddar sig med en biljett hos facket, detta av politikerna urarmade väsen. och dom som redan står utanför, eller inte klarar av att streta emot dom får aldrig någon chans att ens få ett kulturellt dåligt jobb med en usel lön.

Världen är inte alltid som teorin, ibland måste man forska lite, se verkligheten. Men att verkligen veta det är ingenting för politiker, nej dom ska bara tycka något och göra där efter, För ingen har krävt att dom ska göra annat de senaste femtio åren. Shit happens.