dagens ekonomiska situation har vi 1982 års socialdemokratiska regering. Det tog regeringen två månader att skriva ned den svenska kronan med 16% det för att industrin skulle belönas. Med god styrning av facken sänktes kraven på högre reallöner. Det här var inget hemmligt, stadsministern sa det själv i nyheterna, men ingen såg några fel i det, inte förens nu och då är det börgarnas fel.
Att detta också var ett direkt skäl till börskraschen i början av nittio, men det var inget att ta lärdom av, varken för borgare eller vänster. Istället tvingades ökade vinstmarginaler fram. Ska finnansmännen klandras, dom gjorde vad dom alltid gjort, nyttjade systemet för att nå lönsamhet. Eller ska politikerna som krossade sjuttio år av positiv reallöneutveckling genom mycket väl medvetna beslut.
Politiker av alla dess färger är säkert bra, men att tänka långsiktigt, göra det bästa för folket och lära av sina egna misstag det är inte några av dess styrkor.
nittiofem kämpade sosialdemokraterna hårdast av alla för att sänka lönerna, för det leder till ökad sysselsättning, även om så inte var fallet under de föregående nittio åren. Det hette att ökad lönsamhet ger ökad investering, men ingenting tvingar ett företag att investera sina vinster. Dränering av plånböcker är lösningen. Sysselsättningen je den fortsatte att minska.
I början av tjugohundratalet tappade socialdemokraterna greppet, och nu sitter libberalerna på deras plats, utan någon besvärande opossition. Och borgarna ja dom har ju inte ens ett ideologiskt intresse att ta fajten.
Före sjuttiotalet var det politiska fokuset full sysselsättning, det lyckades bra genom att företagens möjligheter att sprida sina vinster ut ur landet, Deras ända chans att tjäna mer pengar var att faktiskt investera, och med en kontrolerad marknad blev också reallönerna högre. Investeringar ökade, arbetslösheten sjönk och vinsterna kunde bara gå till att öka reallönerna.
Borgarna har ju också en lösning, om man behåller reallönenivån på samma nivå och sänker ingångslönerna för nyanstälda då ökar efterfrågan, kanske. Men framför allt så är det inget som kommer kosta någon. För som arbetslös så är ett jobb med låg lön bättre än att inte göra någonting och få ett bidrag som ingen kan leva på.
Sysselsättningen sjunker sedan mitten på åttiotalet lika så investeringarna. Den som redan har sitt jobb gör allt för att behålla det, inget att klandra där. Dom skyddar sig med en biljett hos facket, detta av politikerna urarmade väsen. och dom som redan står utanför, eller inte klarar av att streta emot dom får aldrig någon chans att ens få ett kulturellt dåligt jobb med en usel lön.
Världen är inte alltid som teorin, ibland måste man forska lite, se verkligheten. Men att verkligen veta det är ingenting för politiker, nej dom ska bara tycka något och göra där efter, För ingen har krävt att dom ska göra annat de senaste femtio åren. Shit happens.
Att detta också var ett direkt skäl till börskraschen i början av nittio, men det var inget att ta lärdom av, varken för borgare eller vänster. Istället tvingades ökade vinstmarginaler fram. Ska finnansmännen klandras, dom gjorde vad dom alltid gjort, nyttjade systemet för att nå lönsamhet. Eller ska politikerna som krossade sjuttio år av positiv reallöneutveckling genom mycket väl medvetna beslut.
Politiker av alla dess färger är säkert bra, men att tänka långsiktigt, göra det bästa för folket och lära av sina egna misstag det är inte några av dess styrkor.
nittiofem kämpade sosialdemokraterna hårdast av alla för att sänka lönerna, för det leder till ökad sysselsättning, även om så inte var fallet under de föregående nittio åren. Det hette att ökad lönsamhet ger ökad investering, men ingenting tvingar ett företag att investera sina vinster. Dränering av plånböcker är lösningen. Sysselsättningen je den fortsatte att minska.
I början av tjugohundratalet tappade socialdemokraterna greppet, och nu sitter libberalerna på deras plats, utan någon besvärande opossition. Och borgarna ja dom har ju inte ens ett ideologiskt intresse att ta fajten.
Före sjuttiotalet var det politiska fokuset full sysselsättning, det lyckades bra genom att företagens möjligheter att sprida sina vinster ut ur landet, Deras ända chans att tjäna mer pengar var att faktiskt investera, och med en kontrolerad marknad blev också reallönerna högre. Investeringar ökade, arbetslösheten sjönk och vinsterna kunde bara gå till att öka reallönerna.
Borgarna har ju också en lösning, om man behåller reallönenivån på samma nivå och sänker ingångslönerna för nyanstälda då ökar efterfrågan, kanske. Men framför allt så är det inget som kommer kosta någon. För som arbetslös så är ett jobb med låg lön bättre än att inte göra någonting och få ett bidrag som ingen kan leva på.
Sysselsättningen sjunker sedan mitten på åttiotalet lika så investeringarna. Den som redan har sitt jobb gör allt för att behålla det, inget att klandra där. Dom skyddar sig med en biljett hos facket, detta av politikerna urarmade väsen. och dom som redan står utanför, eller inte klarar av att streta emot dom får aldrig någon chans att ens få ett kulturellt dåligt jobb med en usel lön.
Världen är inte alltid som teorin, ibland måste man forska lite, se verkligheten. Men att verkligen veta det är ingenting för politiker, nej dom ska bara tycka något och göra där efter, För ingen har krävt att dom ska göra annat de senaste femtio åren. Shit happens.