Oroväckande tendens på senaste tiden är att jag börjat få samma typ av smärta på vänster sida som på höger. Måste komma ihåg att säga de till läkaren på fredag så dom kan kolla upp det. Ååhhh jag orkar fan inte.
Ibland känns det som att ett sexliv av vilket slag som helst vore bra. sägs ju att det ska vara det, bra. Ibland känns det som att det är lika bra att inget ha, inget att sakna. Mest av allt skulle jag nog bara vilja kunna se på en annan människa. Kunna prata inför någon annan. Hade ju underlättat kanske. Vad vet jag.
Sökt en ny befattningsutbildning. Kan bara hoppas att dom godkänner. Men hade ju förstås sett betydligt bättre ut om jag klarade av att gå klart det här programmet. Det hade ju sett jävligt bra ut faktiskt. Frågan är bara om det går.
Ångest, ångest, vad ska man göra med den egentligen. Varför försöka egentligen. Det spelar ju ändå inte någon roll hur mycket tid jag än lägger ned. Det enda som händer är att hjärnan ruttnar bort i en snabbare och snabbare takt. Borde för länge sedan lärt mig. Men uppenbart är att dumheten är allt för omfattande.
Innan det ens börjat skymma i livet så blir jag inkallad av forssharens sång. kroppen vinner över mig. Seglar vidare, ena handen på rodret, längre än någonsin förr. När elementen besegrar mig ska jag möta min renaste och räddaste död.
Om jag bara fick en dag, att få osagt det jag sagt, ogjort det jag gjort. Tjugofyra små timmar. En dag kan man radera den. Jag ska bli den jag var om jag bara kan få en sån dag. När tårarna tränger på ibland, jag tittar bort. Varje blinkning varje timme finns bara då och sen inget nu förän jag får börja om igen.