Jag kommer aldrig bli mig själv.

fin känsla att få nytt frikort till vården på mindre än tre veckor... sämre känsla att det är en omöjlighet att lämna ekorrhjulet.
 
Men det gör inget är ändå endast ett skadat kolli som slängs fram och tillbaka mellan inrättningar som inte har något intresse att göra något.
 
Jag kommer aldrig att kunna identifiera mig med min kropp. Aldrig. Borde bara ta och acceptera att det inte går att göra något bättre än så här.
 
Borde acceptera att jag aldrig ens kommer att komma nära normalvikt eller få snygga proportioner. Livet går inte att göra bra så varför försöka. Det finns ändå inget så betydelselöst som den egna viljan när den inte stöttas av någon annans.
 
Borde ge upp. En gång för alla. Lära mig någonting av mina erfarenheter. Eller bara fortsätta lyssna på lögnerna om att det går att förändra något.
 
Fortsätta få panikångest av självhatet. Få tårar bara av att se alla som har fått gåvan att leva med en kropp som är deras egen.För alla som mår bra eller har som arbete att hjälpa andra att må bättre vet att det är det bästa man kan göra.
 
Borde bara inse att det inte finns något värde i att fortsätta självskadandet. För mitt eget bästa.