Ibland tror jag att den perfektionistiska kvävande filt som jag har över mitt egna skapande, mitt beteende och mina tankar. Att det kommer av att jag kroppsligt är så lågt från vad jag kan identifiera mig med och själv kan förändra mig till.. att det andra blir för viktigt.
Det viktiga är ändå inte att försöka utan att faktiskt förverkliga sina tankar och fylla sina behov. Tänker i alla fall jag. Men det känns som att om det jag gör är perfekt, om det jag vill och drömmer om blir som jag vill då kanske det andra inte skulle göra lika ont.
Ändå vet jag att inget kan bli bra nog för att ta bort den smärtan. Vet även att inget jag gör kan bli bra nog gör att jag själv skulle se och tänka om det som att jo det är bra nog. Ändå lyssnar jag inte när någon annan säger att det är bra nog, svarar artigt, men det är som att det inte ens är riktat till mig.
det är för dumt.
jag är för dum.
Det viktiga är ändå inte att försöka utan att faktiskt förverkliga sina tankar och fylla sina behov. Tänker i alla fall jag. Men det känns som att om det jag gör är perfekt, om det jag vill och drömmer om blir som jag vill då kanske det andra inte skulle göra lika ont.
Ändå vet jag att inget kan bli bra nog för att ta bort den smärtan. Vet även att inget jag gör kan bli bra nog gör att jag själv skulle se och tänka om det som att jo det är bra nog. Ändå lyssnar jag inte när någon annan säger att det är bra nog, svarar artigt, men det är som att det inte ens är riktat till mig.
det är för dumt.
jag är för dum.