Jag vill inte vara stark

Eller förvirrade tankar en snöblandad fredag

Jag vill inte att det ska vara något fint att vara det. Jag vill inte att det ska behövas. Jag vill inte att styrka ska vara något som värderas högt i andras ögon. Jag vill att det ska värderas högt att må bra, i alla fall må som en själv vill må. Inget annat. Jag kan vara fysiskt stark, jag kan vara psykiskt stark. Det är bra att vara det. Det är nyttigt att vara det. Och jag är mer än villigt stark i situationer som kräver det.

Jag vill inte vara stark, jag vill inte det ska ses som en styrka att klara av att kliva upp på morgonen, att det ska ses som en styrka att ständigt slå ned tankar och motgångar. Jag vill inte det.

I livet, vardagen, där ska styrka inte vara något krav. Där ska styrka inte behöva finnas. Jag plågar min kropp genom vardagen, faller, andas tungt och forcerat, reser mig och fortsätter. Blir starkare i någon mån, överbelastar och sliter ut kroppen i en annan. Jag vill inte att det ska vara så.

Jag vill bara, leva. Känna att det finns en frihet. Att det finns lugn och går att sjunka in helt i lugn. Jag vill känna känslor, tänka tankar. Leva och kunna känna ett lugn.
Istället finns bara en ängslan inför nästa konflikt.

Skulle behöva bli av med nio av tio tankar och känslor så att jag har vad jag förmår hantera.