Den eviga bristen på sömn

Förstår inte vad i helvette felet är egentligen. Eller egentligen gör jag det. Vore det inte för alla känslor. För ångestens tjocka dödande täcke. De mörka oceanens ensamhet, tomhet. Tårarna. Då hade det kanske funnits något att sova för. Hur kan det vara så att jag inte ens klarar av att tillgodose någott sånt egentligen. Men jag kan ju äta åtminstone. Det är bra att den här patetiska kroppen klarar av nägonting. Inte för att det på något sätt är bra. Men det är iaf något.

Vill bara döda allting. tränga undan varenda känsla, varenda litet obetydligt minne, varenda äcklig tanke. Vill inte leva det här livet en enda minut till. Det finns ingen anledning till att göra det. Det finns inget fint  i en verklighet som min. Men  jag förstör i alla fall ingen annans liv. Och det är ju bra