Amaranth

Det kommer aldrig att bli något av alla mina ideer. Det har varit tydligt så länge. Ända sedan den allra första inspirationen infann sig. Slängde min svarta bok idag. Dör fanns alla tafatta beskrivningar och nedklottrade figurer av vad jag velat gjort. Vill göra. Men ångesten över att se den ligga där i traven blev för stor. Det känns som att det är med fottot som med båtarna. Det är inte meningen att jag ska hålla på med sånt. Det är väll inte bara det, de är ju lika med allt som jag velat så länge jag kan minnas. Det är inte meningen att det ska gå.

Fick pm på ett forum i går. Hon var tillsynes positiv. Men ville ha referenser.  Kunde ju bara svara att jag inget har, genast var det inte alls något bra i det föreslagna eller ens någon anledning att diskutera dess infall och utfall. Det är tur att jag snart slutar vara aktiv där efter fem år av jag vet inte vad riktigt. Det har  bara smakatt mer än det har kostat det där ändå. Blir så jävla ledsen varje gång skiten kommer på tankerna. Men varför bry sig om det. Bara göra annat.

Näe får väll nöja mig med vad jag har. trotts allt blir det inte bättre. Inte något utav det. Hur det ska vara möjligt vet jag inte. Det enda jag kan komma ihåg är ju allt sånt som borde förtängts redan i ett tidigt skede. Men Det finns säkert något positivt i att aldrig komma ihåg sånt där som faktiskt är bra. typ gå till skolan. Jag önskar att jag var bra på någonting. Att det fanns en enda liten jävla egenskap som någon kunde uppskatta åtminstone tillräckligt för att ytterst sällan kunna tänka sig vara i min närhet. Men det är för mycket begärt att någon sån ska finnas. Jag hoppas jag gör rätt i att göra allt för att förtränga de omöjliga. Men vad vet jag. Snart sitter jag väll med ännu värre ångest. Precis som varje gång tidigare.