Stilla

Stillsamt dundrade du in i mitt liv. Som du fick mig att leva. Det väste i ådrorna på mig när hjärtat du stal pumpade runt ett kokande blod. Du gjorde mig sömnlös natt efter natt. Jag älskade resan genom hela stan bara för att få se ditt ansikte.

Under den mjuka blekheten såg jag friheten med dig. Jag såg min hand stryka ditt varma hår och kände en sval kyss lämna din kind. Jag log när jag drog upp slagen och gick ut i en kylig nattsvart vintermorgon, din doft följde med mig på vägen.

Jag behöll mitt lugn i vår storm. Bilderna vi skulle måla hade i hemlighet de allra vackraste konturer när vi drog våra streck, du med din iver, jag med mina skakiga händer. När de tagit form skulle jag ställa ut dem på gator och torg. Jag skulle ta dem med mig ut på haven, för att se på när du var tusen mil bort. Jag skulle sprickfärdig visa hela världen vem du var. Den vi skulle erövra tillsammans, långt ifrån det sista ordet som aldrig skulle falla.

Nu har jag har inte ens ditt foto kvar.
Kommentera