Dessa tankar.

Kommer dö ensam och ledsen. Det är den enda slutsatts som kan dras. Jag har ändå inga svar. Hade jag någon gång haft svar hade jag inte alltid varit i ensamhet. Hade kanske till och med haft vänner o ett vettigt innehåll, ett normalt liv, med normala problem och normala lösningar. att tro att man vet något om en annan människa är att begå självbedrägeri och det är inget mer än skadligt, me det beror förståss på om man är inteligent nog till självinsikt.

Det är lönlöst. Bara att acceptera. Får nöja mig med kemisk lycka och betald närhet, hur tabu det än är, eller så får jag kastrera mig helt enkelt så jag passar in i normen, eller någon annan kanske har något bättre förslag. det gör inget det kommer ändå inte inträffa har inte pengar nog för att få något sånt. Bra liv det kommer bli iaf... lika bra som nu och igår, inte värt att leva.

Det skulle vara bra att inte vara oförmögen att svara, att tänka, att prata. Bra skulle också vara att inte vara rädd för ensamheten att inte gråta av den. Det skulle vara bra om ingenting var som det är. Då skulle allt vara kaos inte bara innehållet i min hjärna.

oälskbar.