Jag är för frisk, mår får bra för att få hjälp. Sitter i mitt rum igen, där allting så ofta spårar ut. Där för senast ett par dagar sedan först polisen och sen ambulanspersonal stormar in när jag äntligen var på väg att död. Kommer bara ihåg när jag gick in där, sen hur människor lyfter mig. Paniken, skriken från personen som höll mig uppe bäst hon kunde, det kunde ju varit försent.
Frågan är inte hur lång tid det tar innan man får hjälp, frågan är hur långt man själv hinner innan någon egentligen bryr sig, på alvar. Att dom som kom bryr sig vet jag, det är deras jobb. På så vis tycker jag synd om dom. Dom kommer alltid. Dom pratar och pratar men kan inte göra något.
Och så undrar folk varför jag kan säga att jag hatar psykiatrin? Håll bara käften, allihopa. jag vill bara skriva av mig eller något i den stilen. Och till viss del visa att psykiatrin inte är något att tro på.
Frågan är inte hur lång tid det tar innan man får hjälp, frågan är hur långt man själv hinner innan någon egentligen bryr sig, på alvar. Att dom som kom bryr sig vet jag, det är deras jobb. På så vis tycker jag synd om dom. Dom kommer alltid. Dom pratar och pratar men kan inte göra något.
Och så undrar folk varför jag kan säga att jag hatar psykiatrin? Håll bara käften, allihopa. jag vill bara skriva av mig eller något i den stilen. Och till viss del visa att psykiatrin inte är något att tro på.