En gång träffade jag en mycket trevlig tös. Hon hade ett namn på F ja som den nordiska guden. Kunde jag komma ihåg hennes namn trotts att vi umgicks dagligen flera dagar. Nej det hade varit för bra. Men hur vore livet om det skulle vara enkelt.
Hon är en sådan som inte går att glömma. Hon har något som inte går att sätta fingret på men som ger en nästan obehagligt hög känsla av glädje att vara nära. Synd att jag var mig själv och visade mitt jag, förstörde allt.
Det är sånt som göder det aldrig sinande förrådet av självhat och ångest. Tillsammans med journallisternas övervärderande av deras existens, barn, nykära, politiker och alt annat skit som man tvingas att stå ut med. Som man förväntas vara glad över "för det är så bra", "så fint" "alldeles normalt" och inget annat.
Det är sånt som göder det aldrig sinande förrådet av självhat och ångest. Tillsammans med journallisternas övervärderande av deras existens, barn, nykära, politiker och alt annat skit som man tvingas att stå ut med. Som man förväntas vara glad över "för det är så bra", "så fint" "alldeles normalt" och inget annat.
Jag vill också bli en sån, huvudlös. Utan förmåga att se lite längre, tänk efter och se något annat. Hur slutar man med ett sånt värdelöst beteende. För något bra leder det inte till och man vill väll må bra vill man inte det. Jag vill.
Att inte ställa för höga krav är svårt, att inte ställa för låga är ännu svårare. Hur låga krav ska man egentligen ha på sig själv för att kunna känna att man lyckas. Jag vet bara en sak, att hur lågt jag än siktar så kommer det alltid vara för högt. Finns ingen chans att jag kommer lycklig ur det här.
Att inte ställa för höga krav är svårt, att inte ställa för låga är ännu svårare. Hur låga krav ska man egentligen ha på sig själv för att kunna känna att man lyckas. Jag vet bara en sak, att hur lågt jag än siktar så kommer det alltid vara för högt. Finns ingen chans att jag kommer lycklig ur det här.