När du undrar varför du inte får ett svar så ger jag dig här ett försök att förstå min verklighet
om jag blir frågad en sak eller hamnar i diskussion så blir det fel. Jag hör det personen säger förstår vad denne menar och allt är frid och fröjd, men sedan ska man ju ge ett svar och här blir det svårt. För i den korta svängning i hjärnan där det går från att lyssna till att själv svara så går allt åt helvette. Det blir helt tomt i huvudet. Tänk en ballong full med luft om man skakar den så kommer inget skramla. Så tomt blir det. Jag vill ge ett svar och jag vet att det är något jag kan svara på. Men inte ens ett enkelt ja eller nej går att formulera. Så det går inte att ge något svar.
Sedan kommer ångesten, självhatet allting sånt fint och fyller huvudet och man mår inget annat än jävligt dåligt över vilket asocialt och stört as man än en gång lyckats framställa sig som. när den direkta situationen har övergått i något posttraumatiskt kommer efterklokheten och det går åter att formulera vad man vill ha sagt.
När jag väl kommer på vad det är jag vill ha sagt så är det för länge sedan för sent. oftast dagar eller veckor.
Att lära känna mig kommer antagligen kräva allt för stort tålamod, ja antagligen kommer du ge upp på en gång. Det gör att du kommer slippa allt jag skulle försöka göra för att visa dig uppskattning.
Men nu vet du varför jag aldrig kommer kunna diskutera med dig. Eller varför du aldrig kommer att kunna känna mig.
om jag blir frågad en sak eller hamnar i diskussion så blir det fel. Jag hör det personen säger förstår vad denne menar och allt är frid och fröjd, men sedan ska man ju ge ett svar och här blir det svårt. För i den korta svängning i hjärnan där det går från att lyssna till att själv svara så går allt åt helvette. Det blir helt tomt i huvudet. Tänk en ballong full med luft om man skakar den så kommer inget skramla. Så tomt blir det. Jag vill ge ett svar och jag vet att det är något jag kan svara på. Men inte ens ett enkelt ja eller nej går att formulera. Så det går inte att ge något svar.
Sedan kommer ångesten, självhatet allting sånt fint och fyller huvudet och man mår inget annat än jävligt dåligt över vilket asocialt och stört as man än en gång lyckats framställa sig som. när den direkta situationen har övergått i något posttraumatiskt kommer efterklokheten och det går åter att formulera vad man vill ha sagt.
När jag väl kommer på vad det är jag vill ha sagt så är det för länge sedan för sent. oftast dagar eller veckor.
Att lära känna mig kommer antagligen kräva allt för stort tålamod, ja antagligen kommer du ge upp på en gång. Det gör att du kommer slippa allt jag skulle försöka göra för att visa dig uppskattning.
Men nu vet du varför jag aldrig kommer kunna diskutera med dig. Eller varför du aldrig kommer att kunna känna mig.