Att inte förtjäna vad man har

Det har för mig alltid varit en självklarhet att stå upp för vad jag tror på. Att skydda det jag tror är den bästa väg att gå. Det går inte att lita på andra människor, det är en omöjlighet. Jag har alltid gått min egen väg. Lärt mig att om jag vill ha något gjort, ja då får jag göra det själv. Verkligheten är inte som förskolan. Man kan inte skrika på någon fröken för att någon är dum mot än. Man måste lösa situationen själv. Där, Då. Man måste veta vad som krävs. Man måste vara ständigt redo. Framtiden är inget jag kan se in i. Men jag vet att utan egen styrka, utan en star ktro på den egna fömågan kommer man ingen vart.
 
Ibland önskar jag att det var fler som delar dessa tankar. Att det verkligen fanns ett genuint intresse att kunna leva självständigt. Att kunna välja vad som är bra och inte. Att ha förmånen att över huvudtaget ha ett rättsystem. Att ha tillgång till elimentära delarna av livet som rent vatten. Att kunna välja sina företrädare. Att kunna röra sig bland andra människor, i staden såväl som på landsbyggden utan att behöva känna oro över att när som helst bli sprängd i småbitar, rånad, trakaserad av kurumperade tjänstemän, mördad för att man var på "fel" plats.
 
Ibland önskar jag att det fanns ett genuint intresse. Att det ens gick att prata om utan att någon hånskrattar och utbrister "det kommer aldrig häände här, inte Sverige". Jag önskar att människor var så inteligenta att dom faktiskt såg hur sårbart allting verkligen är. Hur lite som faktiskt behövs för att förändra allt. Men så intresserade kommer moderna människor aldrig bli av världen runt omkring. Dessa tankar kommer aldrig bli mer än en idiots naiva förväntan på mänskligheten.
 
Fråga nu dig själv, vad är demokratin, vår värdegrund och självständighet värd för dig? och är det något du är villig att helt ge upp över en natt.