Känn ingen sorg, allt är ju ditt eget fel.
Men det är lugnt den ska ju bara vara klar på torsdag det hinner jag ingen panik.
Kärlek är omöjligt att överleva. Har känslan väl fått fäste, då är allt annat redan klart. Det är känslan av att aldrig finna ro. Den eviga ångesten. Tårar. De vidriga drömmarnas förtärande Vad kärlek gör är patetiskt. Inget annat än evig smärta.
Ibland önskar jag att jag inte kunde känna någonting. Ibland önskar jag att det verkligen fanns ett intresse av ärlighet bland människor. Inte bara något man säger för att försöka framstå som något man inte är. Så vidrigt. Människor äcklar mig.
Det går inte att bortse från. Det blir aldrig bättre. Det går inte ens att acceptera att det är så det är. Jag kommer aldrig klara av att det här.
Men varför skulle något bli bättre. Det är jag som är källan till alla mina problem. Oförmågan att hålla något i mina händer utan att tappa det i marken. Vad jag vill med det här livet spelar ingen roll, jag kan inte hantera något av det.
För många innebär sex något bra, En källa till välbefinnande av något slag. För mig är det inte mer än en betäckning. Betäckning säger säkert någon nu, det är ju sånt som djur gör.. och.. är vi inte djur. Om det beror på att jag aldrig har och aldrig kommer uppleva det vet jag inte. Men det får väll vara ett antagande. Att känna behov som aldrig kommer kunna tillgodoses det är en upplyftande känsla.
Jag behöver ett jobb, för jag klarar inte av att studera. Jag behöver en lägenhet, för i den här takten får jag snart inte bo kvar. Jag behöver ett liv värt att leva.
Men det kanske finns en mening även med livet som det ser ut. Även om det hade varit lite skönt ibland att känna att det här det går bra, jag vet vad jag gör och vart det leder. Onekligen hade det varit bra att vara bra på någonting.
Jävla skitfan vad jag hatar. Alltid i vägen. Skaver. Kläms. Vrids. Skaver. Aldrig kan det kunna bli bra. Jag orkar inte. Vad fan ska det här va bra för.