Jag kommer aldrig att bli den jag är. Jag kommer aldrig att kunna visa vad jag tycker om. Jag kommer aldrig kunna säga vad jag vill ha sagt. Jag kommer aldrig att lyckas med någonting. Borde det ens göra mig ledsen. Borde jag inte bara acceptera livet för vad det är. Det enda som är säkert är att ingenting någonsin kommer att bli som jag vill. Det finns, trotts allt, inte något som korrelerar i min självbild och min fysiska kropp, det kommer det aldrig att göra. För den här verkligheten är en vidrig plats som ingen kan vilja leva i frivilligt. Men varför må dåligt över något sånt. Varför må dåligt över något som ligger långt bortom ens kontroll. Det är bara patetiskt.