Finner mig ligga obehagligt ofta och länge om kvällarna med handen mot väggen, tänker att det är mitt i det ögonblick som handen börjar slutas runt en annans.
Finner mig själv allt för ofta liggandes och hålla om både kudde och täcke i förtvivlan drömmandes att det är en person. Någon som håller mig kär.
Finner mig allt för ofta liggandes tätt, tätt, emot väggen, tänker att det är
en person jag ligger nära. Något mjukt, varmt och tryggt. Inget hårt och kallt.
Finner mig utmattad och gråtandes tillsynes utan anledning när jag av paniken vaknar och inser att inget kan bli så där vackert som i huvudets hemska vrår.
Finner mig själv i samma patetiska och svaga tillstånd. Dag efter dag. Kväll efter kväll. Gråter. Slår sönder saker i frustration och gör allt för att somna.
Till ångestens välkomponerade musik, där tiden går trotts att allt levande står stilla. Förstelnadet i evighetens mörker.
Finner mig själv allt för ofta liggandes och hålla om både kudde och täcke i förtvivlan drömmandes att det är en person. Någon som håller mig kär.
Finner mig allt för ofta liggandes tätt, tätt, emot väggen, tänker att det är
en person jag ligger nära. Något mjukt, varmt och tryggt. Inget hårt och kallt.
Finner mig utmattad och gråtandes tillsynes utan anledning när jag av paniken vaknar och inser att inget kan bli så där vackert som i huvudets hemska vrår.
Finner mig själv i samma patetiska och svaga tillstånd. Dag efter dag. Kväll efter kväll. Gråter. Slår sönder saker i frustration och gör allt för att somna.
Till ångestens välkomponerade musik, där tiden går trotts att allt levande står stilla. Förstelnadet i evighetens mörker.