Amaranth

Det värsta med att vara ensam är inte att vara själv. Det värsta är att sitta i vänthallen på stockholm central och känna sig ensamare än någonannanstans.

Ångesten tränger sig på. har för länge sedan dolt alla flyktvägar. Men det är bara att leva livet intalar jag mig. Ni säger att det bara är att leva livet. Men ingen av er har någon aning om vad det innebär. Ångesten vinner över mig.

Jag borde tagit min andra examen till sommaren. Men eftersom jag aldrig lyckades förstå något under mina år på varken tidigare program eller det här så kommer det inte att hända. Jag skäms, samtidigt som jag redan från början visste att det skulle sluta såhär. Jag har inte lärt mig någonting om mig själv ens. Det skäms jag för.

Trots flera försök att skriva klart allt har jag fortfarande inte någon chans till examen. Mina tidigare kurskamrater har jobb och fina bostäder, själv bor jag kvar i en skitliten hyreslägenhet som jag snart blir vräkt ifrån. Livet är patetiskt.

SCB har än en gång visat att nästan var fjärde man, och var tionde kvinna saknar vänner. Förstår inte varför människor är så chockade. Eller det gör jag för de flesta människors världsuppfattning är, intressent för att vara diplomatisk.