Ibland är det lite besvärande att vilja skapa något. Fick en ide för några dagar sedan och har sedan dess behandlat den lika autistisk som alla mina ideer. Fördelen, att jag åtminstone lyckats skriva det på ett för mig begripligt sätt.
Men det ska nog kunna bli något riktigt bra den dag jag kan förverkliga det hela. Det behövs tyvärr mer än än individ för en del saker i alla fall om det ska bli bra. Eller som man tänkt. Men någon dag ska det väll vara möjligt. Kanske.
Det rör sig om något så enkelt som en torso som ur tre olika perspektiv lämnar sina former - i tre dimensioner på ett stålnät, naturlig storlek givetvis. Tills dess håller jag mig till något betydligt enklare, tristessen av att vara vid liv.
Men det ska nog kunna bli något riktigt bra den dag jag kan förverkliga det hela. Det behövs tyvärr mer än än individ för en del saker i alla fall om det ska bli bra. Eller som man tänkt. Men någon dag ska det väll vara möjligt. Kanske.
Det rör sig om något så enkelt som en torso som ur tre olika perspektiv lämnar sina former - i tre dimensioner på ett stålnät, naturlig storlek givetvis. Tills dess håller jag mig till något betydligt enklare, tristessen av att vara vid liv.
I hear the mountain birds and the sound of rivers singing a song. It's carried in the air, in the breeze of early mornings. My heart opens wide, there's only sadness inside. I feel so alone. This is no foreign sky, I see no foreign light. But I'm far away from peaceful. I'm longing to stand with a hand in my hand. I'm so alone.
Ibland känner jag att det hade varit kul att ha möjligheten att utveckla någon del av min fotografi. Men utan sociala förmågor, portfolion tjockare än elfa-katalogen, eller travar med pengar är det meningslöst att ens tänka på, lika snart som tanken kommit har verkligheten krossat all tanke på förändring.