Ibland får jag för mig att det kan vara bra att se andra ibland. Sedan kommer allt tillbaka. Alla dessa ansikten ofta inte ens de. Bränner sig fast på näthinnan för att inte skapa annat än tårfulla tankar. Nätter i panik. Vad som är bra med det vet jag inte. Men är för dum för att skydda mig från mig själv. Trotts allt vet jag precis vad som kommer hända, det har allt blivit så. Men att lära si är mer än att veta.
Tristessen går inte att stå ut med. Hade jag kunnat få någon typ av arbete hade tiden ändå kunnat spenderas på något. Men inte ens det går. Istället får jag spendera all tid med mig själv. Jag är rädd för mig själv. Om någon av alla tankar åtminstone kunde utmynna något konstruktivt.
Tristessen går inte att stå ut med. Hade jag kunnat få någon typ av arbete hade tiden ändå kunnat spenderas på något. Men inte ens det går. Istället får jag spendera all tid med mig själv. Jag är rädd för mig själv. Om någon av alla tankar åtminstone kunde utmynna något konstruktivt.