Vad lätt det är att gå ut på djupt vatten, när man kan simma...
Vissa beslut man tar, för att inte tala om vissa mer suspekta saker man får för sig att göra torde behöva en extra tankegenomgång. Men om man funderar igenom det hela och åsikten man efteråt har är, att det är värt komplikationer?
Hur ska man ställa sig till saker och ting då? När man vet att beslutet man tog kan sluta i katastrof och trots det ändå tycker att det är värt det? Är det inte upp till mig då så länge jag inte finner mig gnällandes när det redan är försent?
Det är ganska ofta jag ställer mig frågan ”hur långt kan jag gå” och flertalet gånger trots vetskap om att jag skulle kunna dra det hela tre fyra steg längre ändå väljer att stanna någonstans mellan säkert och osäkert..
Gjort är gjort och det som skett har skett. Man kan inte älta saker i evigheter, för till slut går man under. Och inte nog med det man drar med sig alla andra som måste stå ut med ältandet dag ut och dag in.
En person som gråter i månader... en person med dessa tendenser ses som jobbig, apatisk, underlig och dessutom får denne ingen respekt alls inoficiellt även om skenet utåt säger att hon/han fortfarande är accepterad. Det finns inget värre än en deprimerad som tror att hjälp kan ges henne.
Hur kommer det sig att människor glömmer att de alltid kan lära mer? Varför är de så övertygade om att de vet absolut bäst och dessutom måste förklara det för resten av världen? Är det något slags behov att känna sig överlägsen?
Det enklaste för att slippa hamna i diskussion med (ursäkta) alla jävla odrägliga besserweisserna är helt enkelt att spela dum och köra på det ultimata ordspråket ”att tala är silver, men tiga är guld”.
Hur ska man ställa sig till saker och ting då? När man vet att beslutet man tog kan sluta i katastrof och trots det ändå tycker att det är värt det? Är det inte upp till mig då så länge jag inte finner mig gnällandes när det redan är försent?
Det är ganska ofta jag ställer mig frågan ”hur långt kan jag gå” och flertalet gånger trots vetskap om att jag skulle kunna dra det hela tre fyra steg längre ändå väljer att stanna någonstans mellan säkert och osäkert..
Gjort är gjort och det som skett har skett. Man kan inte älta saker i evigheter, för till slut går man under. Och inte nog med det man drar med sig alla andra som måste stå ut med ältandet dag ut och dag in.
En person som gråter i månader... en person med dessa tendenser ses som jobbig, apatisk, underlig och dessutom får denne ingen respekt alls inoficiellt även om skenet utåt säger att hon/han fortfarande är accepterad. Det finns inget värre än en deprimerad som tror att hjälp kan ges henne.
Hur kommer det sig att människor glömmer att de alltid kan lära mer? Varför är de så övertygade om att de vet absolut bäst och dessutom måste förklara det för resten av världen? Är det något slags behov att känna sig överlägsen?
Det enklaste för att slippa hamna i diskussion med (ursäkta) alla jävla odrägliga besserweisserna är helt enkelt att spela dum och köra på det ultimata ordspråket ”att tala är silver, men tiga är guld”.