Idag valde jag att närvara vid 75e åminnelsedagen av Ribbentrop Molotov pakten och den 25e åminnelsedagen av Baltiska kedjan.
En manifestation för demokrati utan fascistiska tendenser vare sig från höger eller vänster. För precis som övriga engagerade i Måndagsrörelsen så tror jag att det är möjligt att skapa en demokrati utan fascismen som huvudingrediens.
För jag vet att rödflaggorna och brunskjortorna är precis samma skrot och korn när det kommer till att respektera mänskliga rättigheter, avrätta minoriteter på löpande band och sätta sitt folk i bojor. Och det äcklar mig så vansinnigt när alla parter vägrar att se sitt historiska ansvar, samt avstå från att föra vidare precis samma tankar och värderingar som används för att avrätta meningsmotståndare de senaste hundra åren.
Tyvärr så är det ju bara det att politik utan fashistiska tendenser inte lockar den breda massan. Det är fruktansvärt att det är så få som är intreserad av verklig demokrati. Att det är så få politiskt engagerade som faktiskt eftersträvar en verklighet där det är ok att tycka och tänka fritt utan garanterade våldsrepresalier. Det skäms jag över.
Efter den ack så värdiga tillställningen flydde jag regnet för att avnjuta en hemsk kopp java på wiener caféet. Det var bättre för. Sedan skulle det sattsas... nu är lokalens akustik under all kritik. Personalen så stressad att det där med att ha en trevlig ton inte kan prioriteras. Men kaffet som en maskin producerat smakade bra.
Egentligen skulle jag i skrivande stund göra en grej. Men jag är för ful, För trasig för att göra ett värdigt intryck. istället gör jag det jag är bäst på odlar självhatet gråter känner paniken gro inom mig.