Min äckliga verklighet i en kropp som inte ens är att kalla min.
Jag kommer aldrig att vinna mot vården. Aldrig. dom bästa åren av mitt liv har ändå redan passerat. Och det med råge även om jag med det senaste försöket skulle lyckas byta trenden... det är ändå en process som i den bästa av världar, tar tre år... det om inget går fel. Med min tur går ju tillsynes allt fel.
Visst kan jag självmedicinera, jag gör det... när jag har råd... de är den största nagel i ögat... det är otroligt hur dyrt det är... jag kan inte ha någon kontinuitet ens i det. Många är de månader i mitt liv då jag prioriterat hormoner före mat. Många är de månader då det varit tvärt om.
Det samtidigt som avslag efter avslag levererats. Det samtidigt som jag beviljades en gång men efter ett par månader slängdes ut.. jag var för trasig för att kunna bli hjälpt.
Jag plugga, som om det någonsin kommer att gå bra med allt annat i huvudet. Försöker hitta ett arbete en försörjning något att kunna betala allt med. Försöker skapa ett relationsmosaik med andra människor. Allt förgäves. Allt rasar samman då jag förblindas, kvävs av ångesten. Hittar mig själv på så djupt vatten att jag gång på gång försöker avsluta mitt liv bara för att hamna på sluten avdelning.
Jag har haft många viljor genom åren. Många tankar på vad jag vill göra med mitt liv. alla har dom försvunnit när verkligheten slagit mig i ansiktet. Varför kan inte något som ens könsidentitet för ändras lika enkelt. jag kommer aldrig. Aldrig att få något bra av det här livet. Jag kommer aldrig att se en kvinna när jag ställer mig framför spegeln. Jag kommer bara se samma monster som jag alltid sett.
Samtidigt kommer jag vara av samma bestämda vetskap. Samma självklara känslor som så länge jag varit självmedveten sagt att jo, jag är kvinna. Jag visste det som femåring. Jag vet det fortfarande. Då som nu vet jag att min kropp och mina sinnen inte hör ihop på något viss. Nu till skillnad från då kan jag beskriva det. Nu till skillnad från för tre år sedan kan jag erkänna det för mig själv.
Men vad hjälper det att jag vet. Vad hjälper det vad jag vill förändra i mitt liv. Hur hjälper alla dessa försök som enbart mynnar ut i lidande till att jag ska må bättre. De, det har jag ingen jävla aning om.
Visst kan jag självmedicinera, jag gör det... när jag har råd... de är den största nagel i ögat... det är otroligt hur dyrt det är... jag kan inte ha någon kontinuitet ens i det. Många är de månader i mitt liv då jag prioriterat hormoner före mat. Många är de månader då det varit tvärt om.
Det samtidigt som avslag efter avslag levererats. Det samtidigt som jag beviljades en gång men efter ett par månader slängdes ut.. jag var för trasig för att kunna bli hjälpt.
Jag plugga, som om det någonsin kommer att gå bra med allt annat i huvudet. Försöker hitta ett arbete en försörjning något att kunna betala allt med. Försöker skapa ett relationsmosaik med andra människor. Allt förgäves. Allt rasar samman då jag förblindas, kvävs av ångesten. Hittar mig själv på så djupt vatten att jag gång på gång försöker avsluta mitt liv bara för att hamna på sluten avdelning.
Jag har haft många viljor genom åren. Många tankar på vad jag vill göra med mitt liv. alla har dom försvunnit när verkligheten slagit mig i ansiktet. Varför kan inte något som ens könsidentitet för ändras lika enkelt. jag kommer aldrig. Aldrig att få något bra av det här livet. Jag kommer aldrig att se en kvinna när jag ställer mig framför spegeln. Jag kommer bara se samma monster som jag alltid sett.
Samtidigt kommer jag vara av samma bestämda vetskap. Samma självklara känslor som så länge jag varit självmedveten sagt att jo, jag är kvinna. Jag visste det som femåring. Jag vet det fortfarande. Då som nu vet jag att min kropp och mina sinnen inte hör ihop på något viss. Nu till skillnad från då kan jag beskriva det. Nu till skillnad från för tre år sedan kan jag erkänna det för mig själv.
Men vad hjälper det att jag vet. Vad hjälper det vad jag vill förändra i mitt liv. Hur hjälper alla dessa försök som enbart mynnar ut i lidande till att jag ska må bättre. De, det har jag ingen jävla aning om.
Aldrig kommer jag att hitta någon glädje i att leva det här livet. jag har inga svar. jag kan inte motivera fortsatt liv.
Min läkare har i dag skickat en ny remis till psykiater. Hur lång tid kommer det ta den här gången? Kan jag över huvudlaget hålla mig vid liv, och vore det ens värdigt att tillfoga mig själv ännu mer skada?
Min läkare har i dag skickat en ny remis till psykiater. Hur lång tid kommer det ta den här gången? Kan jag över huvudlaget hålla mig vid liv, och vore det ens värdigt att tillfoga mig själv ännu mer skada?