Det är mig inte främmande

Jag vill välja bort min familj, aldrig vara i närheten av någon av dem igen. Jag är så less på alla dumheter. Less på att vara det svarta fåret. Less på att vara den som ska trampas på.

Jag vill välja en annan familj, en som jag längtar efter och stimuleras av. En som jag mår bra av att var del av. En som jag ler av bara genom att tänka på. Vara älskad. Det är vad jag vill.

Behöver inte vara mer än en person.

Två är också ett vi, ett sammanhang.

...ett vi.

Hade varit fint att välja. Ta steget bort från det här. Men inget ser ut så. Jag är fast i mitt trasiga ekorrhjul. Med en vilja, en saknad, en tomhet som aldrig kommer ersättas av ljus.

Det är min största rädsla. Att det inget blir. Att allt varit förgäves. Att det alltid är tomt och när allt är över, tanken att dö ensam plågar tårarna ur kroppen. Måste den göra så ont?

Fast jag kan inte älskas så.
Ångestiga drömmar utan substans.
Det är bara tårar,
de tar slut,
blir tomhet.
Börjar om.
Rädda mig från mig själv.

Snart är det för sent.