Ta mig härifrån.
Bort från demonerna i mitt huvud.
Låt mig bara finna,
frid för mina sinnen.
Jag är ihålig, avdomnad.
Alltid fast med mig själv,
på ett hav av självförvållad smärta.
Glädje är en återvändsgata.
Jag måste alltid vända,
gå tillbaka till kvävande mörker.
Mina sprickor är fler,
än en människas öga kan se.
Finns det någon anledning,
försöka förklara vad som finns där inne?
För där finns ingenting.
Jag torterar mig själv,
faller isär,
bit,
för bit.