Så rockigt att inte ha somnat än. att sitta fast i existentiella strunttankar.
Saknar ett sammanhang. Är inte behövd, behöver känna mig behövd. Jag behöver göra något, som känns meningsfullt. Men jag vet inget om vad det kan vara.
Men jo jag vet precis. Utan tvekan faktiskt. För jag vill vara glad. Känna glädje. Det vill jag. Hur känner jag glädje? Jag glädjer andra. Jag mår bra av att se någon glädjas av det jag gör, även när det kanske bli kasst. Det gör mig glad, att göra en som ser mig och bryr sig om mig glad. Det gör mig glad, för jag tänker på den personen hela tiden jag gör det där oavsett om det är något obetydligt eller något stort. Det gör mig glad, för jag utvecklas - för min skull, men ännu viktigare, för din skull. Jag blir glad när jag ser det, när jag ser det i andra ögon, när jag hör det i andra ord, att jag har varit bra, att jag har gjort något bra, och även om det kanske inte blev bra så är jag bra nog att få en chans till. Men det kräver att jag ser det i dina ögon, att jag hör det i dina ord, att jag känner det när du rör vid mig.
Jag vet att det här är en enorm brist, men det är så jag är, och ja jag vet att det inte gör mig något positivt att vara så att behöva någon annan bara för att känna. Men nu är det så, och då får väll livet bara vara meningslöst då när jag måste leva med det som ensam. För jag kan inte, hur mycket jag än skulle vilja vara en annan, jag kan inte se det värdet i mig själv.
Ibland tänker jag, att hela den här grejen med att bara lyckas hitta vettiga personer att snacka med är energislukande och gränsfall på omöjligt, typ som när jag försöker spela Total war på hard... Även om det nog blivit bra en handfull gånger, så jag vill verkligen tro
Oftast tänker jag därför, att kärlek nog inte är något jag någonsin kommer hitta. För när de vänskapliga är nästan omöjligt vad blir då inte något avsevärt djupare och starkare... en vänskapsnivå så sällsynt att jag verkligen inte vet om det är värt sökandet. Dumt så dumt.
Jag vet inte om det är ett sätt att försöka skydda mig från onödig sorg eller om det är ett tecken på uppgivenhet. Men något är det, något i mitt huvud är väldigt väldigt fel.
Sköna tankar i konflikt med sig själva, bara en av dem hade varit nog.
Jag vill bara somna.
Snälla,
jag vill bara få sova.
Saknar ett sammanhang. Är inte behövd, behöver känna mig behövd. Jag behöver göra något, som känns meningsfullt. Men jag vet inget om vad det kan vara.
Men jo jag vet precis. Utan tvekan faktiskt. För jag vill vara glad. Känna glädje. Det vill jag. Hur känner jag glädje? Jag glädjer andra. Jag mår bra av att se någon glädjas av det jag gör, även när det kanske bli kasst. Det gör mig glad, att göra en som ser mig och bryr sig om mig glad. Det gör mig glad, för jag tänker på den personen hela tiden jag gör det där oavsett om det är något obetydligt eller något stort. Det gör mig glad, för jag utvecklas - för min skull, men ännu viktigare, för din skull. Jag blir glad när jag ser det, när jag ser det i andra ögon, när jag hör det i andra ord, att jag har varit bra, att jag har gjort något bra, och även om det kanske inte blev bra så är jag bra nog att få en chans till. Men det kräver att jag ser det i dina ögon, att jag hör det i dina ord, att jag känner det när du rör vid mig.
Jag vet att det här är en enorm brist, men det är så jag är, och ja jag vet att det inte gör mig något positivt att vara så att behöva någon annan bara för att känna. Men nu är det så, och då får väll livet bara vara meningslöst då när jag måste leva med det som ensam. För jag kan inte, hur mycket jag än skulle vilja vara en annan, jag kan inte se det värdet i mig själv.
Ibland tänker jag, att hela den här grejen med att bara lyckas hitta vettiga personer att snacka med är energislukande och gränsfall på omöjligt, typ som när jag försöker spela Total war på hard... Även om det nog blivit bra en handfull gånger, så jag vill verkligen tro
Oftast tänker jag därför, att kärlek nog inte är något jag någonsin kommer hitta. För när de vänskapliga är nästan omöjligt vad blir då inte något avsevärt djupare och starkare... en vänskapsnivå så sällsynt att jag verkligen inte vet om det är värt sökandet. Dumt så dumt.
Jag vet inte om det är ett sätt att försöka skydda mig från onödig sorg eller om det är ett tecken på uppgivenhet. Men något är det, något i mitt huvud är väldigt väldigt fel.
Sköna tankar i konflikt med sig själva, bara en av dem hade varit nog.
Jag vill bara somna.
Snälla,
jag vill bara få sova.