Det är väll som vanligt antar jag. Känner orimligt mycket ilska och sorg över hur frånvarande människor är och hur dumma i huvudet alla verkar vara överlag. Men det är klart varför klandra andra för att dom inte fattar att om en inte bryr sig om vad som händer iverkligheten nä då kommer en inte heller att se vara vissa saker händer senare.
För varje program jag lyssnar på på radin. För varje artikel jag läser i tdnignen. För varje inslag jag ser på tv förlorar jag ännu en bit av den lilla naiva tron på männskligheten som fanns när jag vara barn. Nej det enda som känner glädje i dessa dagar är min tilltagande misantropiska sida-
Min nya läkare är ett ärkepucko och en avskyvärd människa. Psyk finns det ingen anledning att gå till längre i dag gav jag den siste på mottagningen att göra ett bra intryck. Kanske har för höga krav helt enkelt. Måste ju uppenbarligen vara så, alla kan ju inte vara så inkompetenta och vidriga... eller.
Ficks återkoppling på en kompletteringsuppgift och känner att det inte är värt att försöka en gång till nej det här vara fan fjärde gången jag kompletterar och fattar fortfarande inte vad i helvette person vill att jag ska skriva.
Ibland hade det varit bra om det faktiskt existerade en människa i verkligheten som i alla fall kunde ge sken av att lyssna. Eller bara finnas. Eller bara någonting. Ensamheten äter upp mig. Men varför bry sig. Jag har ändå bara mig själv att skylla och jag har igen möjlighet att förändra ett jävla skit.