Det enda som behövs, det absolut enda, det är ett recept och en remis. Det är omöjligt att få. I alla fall för en sån som mig som inte klarar av att uppfylla deras förestälda bild av hur verkligheten ser ut. Men jag ska strunta i att min identitet aldrig kommer att stämmma. Glömma att jag aldrig kommer att kunna sig mig själv som den jag är.
Måste flytta någonstans där det tar minst fyra timmar till mataffären och tillbaka. annars kommer det aldrig bli något slut på det här patetiska skitet. För den enda andra lösningen för att sluta hetsäta är att inte ha några pengar alls. Alla dom månaderna har det fungerat... hetsäta två tre veckor tills pengarna är slut sen svälta.
... och det är inte ens en lösning bara ett resultat. Ett tecken på hur jävla långt borta jag är från allt vad som heter självbehärskning och kontroll över mitt egna liv. Någon gång kanske jag har vad som krävs för att flytta någonstans.
Om man lever hela sitt liv i sorg ständigt sökandes efter en gnutta själslig lycka men sedan finner sig liggande inför döden efter hela livets prövning. Hur kan man då glädjas över att man så länge hållit sig vid liv med hjälp av lögner istället för att för länge sedan förpassat livet till återvinningscentralen.
Jag finner det svårt. Omöjligt ärligt talat. Man vill ju ändå dö med en känsla av att man gjort något bra av livet och för det allra mesta gillat det. Eller.
Måste flytta någonstans där det tar minst fyra timmar till mataffären och tillbaka. annars kommer det aldrig bli något slut på det här patetiska skitet. För den enda andra lösningen för att sluta hetsäta är att inte ha några pengar alls. Alla dom månaderna har det fungerat... hetsäta två tre veckor tills pengarna är slut sen svälta.
... och det är inte ens en lösning bara ett resultat. Ett tecken på hur jävla långt borta jag är från allt vad som heter självbehärskning och kontroll över mitt egna liv. Någon gång kanske jag har vad som krävs för att flytta någonstans.
Om man lever hela sitt liv i sorg ständigt sökandes efter en gnutta själslig lycka men sedan finner sig liggande inför döden efter hela livets prövning. Hur kan man då glädjas över att man så länge hållit sig vid liv med hjälp av lögner istället för att för länge sedan förpassat livet till återvinningscentralen.
Jag finner det svårt. Omöjligt ärligt talat. Man vill ju ändå dö med en känsla av att man gjort något bra av livet och för det allra mesta gillat det. Eller.