Att leva i en lögn och samtidigt förakta lögn mer än allt annt skit i världen är svårt även som aktivt val.
Jag vet aldrig hur jag ska förhålla mig till den. Är det bättre att ljuga för andra eller är det bäst att bara ljuga för sig själv.
Lögner är bra, oftast är dom bra mycket bättre än verklighenten. Någon frågar hur mår du, då är lögnen alltid att föredra, förutom hos läkaren då fast bara ibland.
Att leva med en ickenormativ könsidentitet är att leva långt bortom vardagslögner.
Är jag en man.. rent biologiskt ja.. psykiskt nej..
Är jag hetrosexuell.. nej inte alls.. lesbisk för att vara specifik..
Perfekt jag kan precentera mig själv som man och hetero. En lögn ingen annan en jag själv känner hat inför.
För människor är långt mer trångsynta än vad dom någonsin skulle villja erkänna.
Det märks framförallt i htbq rörelsen konstigt nog.
För att hävda något som det inte finns tecken på, det är aldrig accepterat. Det är precis lika fel som att leva i en lögn.
Men vad spelar det egentligen för roll. Enda fördelen mad att inte ha något socialt nätverk är att jag aldrig behöver uppleva problemet annat än inom vården.
Det enda som jag ändå vet är att det är precis lika fel oavsett om jag säger som det är eller ljuger. Jag kan inte accepteras av någon i alla fall.
Jag vet aldrig hur jag ska förhålla mig till den. Är det bättre att ljuga för andra eller är det bäst att bara ljuga för sig själv.
Lögner är bra, oftast är dom bra mycket bättre än verklighenten. Någon frågar hur mår du, då är lögnen alltid att föredra, förutom hos läkaren då fast bara ibland.
Att leva med en ickenormativ könsidentitet är att leva långt bortom vardagslögner.
Är jag en man.. rent biologiskt ja.. psykiskt nej..
Är jag hetrosexuell.. nej inte alls.. lesbisk för att vara specifik..
Perfekt jag kan precentera mig själv som man och hetero. En lögn ingen annan en jag själv känner hat inför.
För människor är långt mer trångsynta än vad dom någonsin skulle villja erkänna.
Det märks framförallt i htbq rörelsen konstigt nog.
För att hävda något som det inte finns tecken på, det är aldrig accepterat. Det är precis lika fel som att leva i en lögn.
Men vad spelar det egentligen för roll. Enda fördelen mad att inte ha något socialt nätverk är att jag aldrig behöver uppleva problemet annat än inom vården.
Det enda som jag ändå vet är att det är precis lika fel oavsett om jag säger som det är eller ljuger. Jag kan inte accepteras av någon i alla fall.
Kanske skulle sova istället. Eller skjuta mig själv. Eller något annat bra.
Tankar som inte kan kontrolleras måste krossas. Kan de inte krossas måste man ta den minst plågsamma vägen ut. När drömmarnas börda är tyngre än att en kan bära de självskapta plågeriet är det enda alternativet att ta sitt liv. Ett sinne som gör allt för att förgöra sig självt har ingen konstruktiv framtid. om jag bara kunnat bli sedd som den jag är.