Där, då, inatt.

Där fanns ändå en fjärdedels timme av acceptans. skratt och en närhet till en annan som jag aldrig riktigt känt tidigare... Helt på hennes initiativ dessutom... och jag förstör allting... så onödigt. Så väldans onödigt.

Jag vet inte. Jag borde bara vara riktig kille ibland. Så enklare det varit att spela den rollen och... överlevt. Struntat i tron på att må bra av att vara den jag är. Det.... Det är bara ett steg längre ned i skärselden. Det är så det känns.

I nästa stund känner jag fan ta henne. Hon är bara en av alla som inte förstår bättre. En av dom som är onödiga. Att det bara är att klara av en fyra fem år till... och sen sen skulle det inte haft någon betydelse. Jag skulle vara kroppsligt precis som hon och de andra som jag lyckats komma nära... det hade fungerar... i alla fall för en kväll.

Det är ändå att begära för mycket att någon skulle förstå mig som vad jag kan uppfattas som nu och en lång tid framöver... det är inte ens jag... d t är inte ens en transsexuell dom ser. Det är ett jävla psykfall... Trösten är att härdar jag bara ut några år till... då... då finns inte tvekan där... Då är jag en tjej även för er. Men att hålla ut tills dess...