nattligheter.

Det kommer aldrig bli bättre än så här. Borde acceptera det och... leva livet.... det ska ju vara bra sägs det. Även om det direkt medför att inte kunna vara sig själv eller av andra bli uppfattad som just sig själv... sitt riktiga jag.

Men livet är kort. I värsta fall har ju ändå en fjärdedel redan hunnit rinna bort mellan fingrarna utan att jag hunnit förstå någonting, eller lyckts minimera skadorna som följer med att vara vid liv.

Kaffe med ångest över att allt är förstört, igen. Det var ändå grymt att komma nära henne jag känner så starkt för. Att inte heller på en gång bli avvisad var lite awesome. Mitt livs bästa natt. I alla fall på Oscars.
 
Det hade förståss varit bättre om jag så här efteråt vaktiskt vet vem du var... mer än ditt sedan tidigare kända ansikte. Mycket kommer jag ändå ihåg... men inte viktiga saker som namn det är en sån där lite för stor brist.