Amaranth

Idag går givetvis många tankar till Horner och nära anhöriga. Vanligtvis när någon journalist, demoniserad av sina kolleger går bort tänker jag bara "jaha" och fortsätter till nästa artikel. Men med Horner är det fan i mig annorlunda.

Jag tänker sällan höga tankar om journalister, men Horner var briliant, undantaget som stod långt över sina kollegers förmåga. Ständigt levererande lite bättre analyser och litera bilder av händelser.

 

Horner visade gång på gång vad riktig journalistik handlar om. Något vi tyvärr inte får se särskilt ofta. Och med all sannolikhet kommer att se mindre av nu.

Nu har han fallit offer för en av sina kanske främsta egenskaper, att alltid vara där det händer. Det är en sorgsen dag idag.

Men det är väll tyvärr så att den som visar störst mod och strider tapprast även riskerar att vara den som faller tidigt.

 

- + -

 

Före lunch var dock den stora tanken en av de vanliga... jag är introvert som satan, har celluliter överallt och pendlar mellan att leva på bara kaffe och hetsäta och få panikångest över att äta någonting som innehåller färgämnen och annat skit.

Vissa dagar rör det mig inte alls, andra dagar ligger jag orörlig på mattan och tänker "Om jag var utåtriktad, tajt som en fjortonåring och inte vetat något annat än att jogga en mil varje morgon och äta tre bra mål om dagen."

De dagarna då fuluniformen är på, som en blöt kvävande filt över kroppen... tittar på andra i min omgivning, och skäms. Skäms för att jag är så jävla svag och istället för att lyckas göra något åt mina tillkortakommanden bara misslyckas och tjurar.

Jag vet att det tar fram det sämsta i mig. Det finns ingenting så fult och vidrigt som avundsjuka allra minst stark sådan. För att inte tala om drömmar. Men jag är för svag för att inte ens skämmas över mig själv eller känna avund gentemot andra.