Amaranth

Det är omöjligt att leva så här. För att inte tala om att det är helt onödigt att ens försöka leva när det är omöjligt att vara sig själv eller göra något positivt med någon av de tankar som finns.

Varför tvingades jag till ett liv med ett kvinnligt sinne men ett manlig yttre? Varför är det omöjligt att helt förtränga de faktorerna? Vad är det för liv att veta att inget i det kan kännas bra?

Hur mycket jag än skulle vilja hitta något så finns det inte någonting i den här verkligheten som är värd att leva för när jag inte ens har en kropp jag kan identifiera mig med.

Skulle jag en dag lyckas förtjäna vänskap skulle livet onekligen bli bättre. Skulle jag en dag förtjäna en utbildning och ett arbete likaså. Men det skulle inte göra någon egentlig skillnad.

Jag skulle i allas ögon, med all rätt, fortsatt vara en precis lika vidrig ful man. jag skulle kanske kunna hitta ett hem eller en sysselsättning för fritiden. Kroppen skulle vara oförändrad.

För det är ändå något som ingen verkar ha vett att förstå. Det handlar inte om tankar. Det handlar inte om sociala ting som könskläder. Det är kroppsligt ofrånkomligt och opåverkbart.

Oförändrad precis som allt annat. För jag förtjänar inte vänskap. Jag förtjänar inte utbildning. jag förtjänar inget arbete eller någonting annat att slösa bort den vakna tiden av mitt liv på.

 

Mina tankar idag, i går oh så länge det härskna blodet fortfarande rinner i mina ådror.