Finns bara en sak som består det är känslan av hur jag mår. Men inga ord är av värde. Nu sitter jag här på min säng och gråter. Jag vill kasta mig framför ett tåg bara för att få en reaktion av min egna kropp. Men inte ens då skulle någon se. Jag byter psykisk smärta mot fysisk tills att jag inte känner något mer. Men det är inget ni ser. Mina tårar som aldrig tar slut. Det är inget du eller någon annan ser. För allt det här är på min insida. Den som ni hela tiden hävdar är av störst betydelse för er. Insidan är fulare och vidrigare än utsidan. Utsidan är inte ens min.