Livet är märkligt.

Tog en sista nattlig promenad genom staden. ångestresa delux.Staden var i samma ljusa sinnesstämning som jag själv.

Det är något med att gå ensam genom en nästan helt tyst, öde och nedsläckt stad stad endast stör av en enstaka lastbil på gamla europavägen.

Det är vackert. Men också riktigt riktigt sorgligt. Det är trevligt. Men också riktigt riktift tråkigt.

Allt var sig likt ångesten duggade lika tätt som alltid kring vägarna på campus. De smala tvärgatorna ut med gågatan lika tråkiga som alltid.

Vad har jag egentligen gjort av all tid i den här staden. Vad fan gör jag med mitt liv egentligen.

Två år har jag bott här. Jag kom för att göra något nytt. I en ny stad. På en ny skola. Ingenting gick som det var tänkt.

Varför är det enda som går att lita på att ingenting någonsin blir som du själv tänkt, viljat eller önskat.

varför är livet så bra att jag vid tjugofem års ålder står på precis samma jävla punkt i livet som när jag var nitton.

Varför är livet så.

Varför.