Jag känner ibland att jag har greppet över dysforin att jag kan kontrollera den. Men det blir så tydligt att jag inte har någon kontroll alls ibland, det blev blev för tydligt för en tid sedan, och alla illusioner föll samman.
Det var alldeles för enkelt. En gravid kvinna som passerade förbi. Det var allt som behövdes, det enda som krävdes för att jag skulle bryta ihop, för att jag skulle komma att spendera två timmar gråtandes i en kall blött jävla stentrapp innan jag kunde förmå mig själv att gå.
För min kropp kan inte det. Min kropp kan inte skapa ett liv och det gör så fruktansvärt ont. Det driver så många svarta känslor av självhat att jag inte kan hantera det. Men så är naturen, onödigt dum och orättvis.