Besvikelse är inte roligt att handskas med. Inte heller när det sista man har rinner ur fingrarna på en. När den där meningen kom upp till ytan och fick sista droppen att rinna över. Där står man som ett och annat fån, känner sig som den mest pinsamma människan i hela världen och känner hur mörkret omfamnar en. Helt plötsligt, likt en käftsmäll från verkligheten hör jag hur alla klockor i huvudet börja ringa. Varenda en. Både varningen, sanningen, ensamheten... men framför allt verkligheten.
Jag vill skrika och gråta, kasta saker omkring mig och slåss. Men vad fan hjälper det? Ingenting. Jag fortsätter att stirra ut i mörkret medans dom där meningarna som har förstört min vecka (som antagligen kommer förstöra för mig några månader framåt också), fortsätter att eka i huvudet.
Ibland undrar jag om jag är på fel plats på fel tid... kanske är jag till och med från en annan värld? Hur konstigt det än kan låta (hur sant det kanske än är?) envisas jag med att jag är här och nu. För det är jag ju. I verkligheten. Här i min halvsunkiga lägenhet i ett av stans ghetton. Min värld är inte som alla andras, det är uppenbart. Men jag kan väl ändå inte vara den enda? Eller? Tankarna och minnena från alla vänner som har kommit och gått, kompisgängen jag har hoppat mellan och alla män som har krossat mitt hjärta får mig att undra. Igen. Något är det, något konstigt är det... Har jag bara otur eller gör jag alltiid något fel?
Jag vill skrika och gråta, kasta saker omkring mig och slåss. Men vad fan hjälper det? Ingenting. Jag fortsätter att stirra ut i mörkret medans dom där meningarna som har förstört min vecka (som antagligen kommer förstöra för mig några månader framåt också), fortsätter att eka i huvudet.
Ibland undrar jag om jag är på fel plats på fel tid... kanske är jag till och med från en annan värld? Hur konstigt det än kan låta (hur sant det kanske än är?) envisas jag med att jag är här och nu. För det är jag ju. I verkligheten. Här i min halvsunkiga lägenhet i ett av stans ghetton. Min värld är inte som alla andras, det är uppenbart. Men jag kan väl ändå inte vara den enda? Eller? Tankarna och minnena från alla vänner som har kommit och gått, kompisgängen jag har hoppat mellan och alla män som har krossat mitt hjärta får mig att undra. Igen. Något är det, något konstigt är det... Har jag bara otur eller gör jag alltiid något fel?