Meningslösheten

Dagligen känner jag att meningslösheten är överväldigande jag gråter och vill dö. Ibland har jag bra dagar och vill bara gråta.

Men känslorna går inte att bli av med. Det hade varit för enkelt, för bra att leva, om det gick att förändra känslor. Om det gick att förändra en identitet.

Om det inte vore för att det enda oröränderliga i den ständigt föränderliga världen var omöjligheten, då kanske livet ore värt att leva för en minut.

Jag vill inte känna någon av de känslor jag har. Jag äcklas av mig själv och det är inget jag någonsin kommer att glädjas över trotts att det är den jag är för er.

Allt verkar vara så bra i er verklighet. Ingenting är problematiskt. Det är bara att acceptera allt och göra några försök sedan förväntas man bara gilla läget poch vara lycklig som fan. Över vad?
 
Över att det inte finns någonting av glädje i livet? Över att jag inte ens kan definiera mig med kroppen jag givits? Exakt vad är det som är så bra med att leva?

Vad är det som är så bra med det här? Alvarligt talat. Varken relationer, utbildning, arbete eller hem är något som är möjligt i den här verkligheten. Exakt vad är det som är så positivt med det egentligen?
 
"Men det måste finnas något bra". Måste det väll fan inte.... om det gjorde det vad skulle det vara. Jag har spenderat hela mitt medvetna liv med att komma på vad det där positiva skulle vara utan att lyckas.
 
Ni "vet" att det är som ni säger, ändå vägrar ni att ens försöka säga vad i mitt liv som är positivt. Dumma är vad ni är, riktigt elaka, för inte leder era lögner till något positivt även om det är vad ni vill intala er själva.