Amaranth

i en kö på ett kafé står du och väntar på din tur.
Femtio centimeter åt vänster om mig.
Du har en venussymbol om din hals,
jag skymtar ärr på din bleka arm.
Du kanske är en av oss som skurit bort ångest tänker jag,
kanske en av oss som försvunnit ut med svansen mellan benen.
"det är nog ledigt, du kan nog gå in" säger jag.
"jaha" säger du och känner försiktigt på dörrhandtaget.
Sedan skrattar du.
"vad bra att du sa det, här hade jag kunnat stå hur länge som helst annars"
Vad knäppt det vore om du och jag sällskapade och vi skulle hångla här och nu. Knäppt.
Du går in jag står kvar.
Jag tvinnar en hårslinga mellan mina fingrar som hamnat fel i oktoberblåsten,
och när du kommer ut igen utbyter vi en menande blick.
Du går raka vägen och sätter dig en annans knä.
Jag vill nog inte ha dig,
men dina läppar mot mina skulle inte kännas jättefrämmande.