Amaranth

Jag har förståelse för att det inte finns någon som vill leva med en person som anatomiskt på inget sätt är den hon utger sig för att känna sig som och identifiera sig själv som. En person som alltid kommer hata sig själv och alltid tvivla på allt. Det är inte direkt något som är bra att utgå ifrån för någon iblandad.

Jag har förståelse för att jag aldrig kommer att kunna utveckla min fotografi. För att jag aldrig kommer ha allt som krävs för att faktiskt få spendera tid med någon annan för att lära sig. Jag förstår att människor vill lägga sin tid hos personer som är charmanta roliga och bra på det dom gör, ett umgänge dom vet att dom kommer få något bra och roligt ur. Jag förstår det.

Jag har förståelse för varför mitt liv kört fast och inte kan bli bättre. Men mina efterblivna känslor är i ett annat universum. Ett där förståelse för logik inte existerar. de utgör en alldeles för onödig konflikt.

kroppen klarar inte mer. mina sinnen har sedan länge domnat. en kropp klarar inte såhär mycket smärta. smärtan släpps ut, för att kunna släppa in ännu mer.

när det hela ens liv är vardag att inte vara kapabel till att tala med folk, att gråta timmar i sträck, att vara rädd för att märkas.

jag inser också att jag behöver stöd. men det saknar jag. min familj blöder, jag har ingen umgängeskrets och min nya psykolog är dum i huvudet. vad ska jag göra då? det gör bara ont att vara vid liv.

det gör ont i ögonen, i käkarna, i halsen, bröstet, armarna, benen. jag kan inte andas normalt, det går inte att äta eller svälja, jag mår bara dåligt. jag funkar inte. sönder. skakar.

vad ska jag göra nu, ska jag bara ge upp? skulle jag över huvud taget kalra av det när jag misslyckats med allting annat jag försökt?