Amaranth

... eller kanske snarare frånvaron av den. hos mig och andra. Att kunna leva ut är så fjärran. En relation där allt är normalt. Omöjligt att hitta. Introverta och sjuka är oönskade det är att acceptera.

Utan att kunna hitta, ens klara av att skapa den mest ytliga vaniljaktig vänskap, är en djupare vänskap omöjlig. Att leva ska varken vara bra eller enkelt. Hade det varit enklare om jag fötts som tjej.. kroppslig.. identitesrätt, eller om jag kanske var en extrovert. Eller om jag kunde hantera mig själv. Vara mig själv. Eller i alla fall inte vara sämsta flickan med sämst social kompetens.

Lyckades i alla fall hålla fokus genom hela första föreläsningen på SU. Ska vara glad för det lilla. Ska bara hålla den styrkan uppe. vore onödigt att få för mycket frånvaro. Ska ta mig dit varje dag resten av hösten på något sätt. Fast det kan inte gå sämre än att det blir som vanligt.

Hoppas att det inte regnar och blåser lika demoraliserande på mig i morgon. att vara nyttig har sitt pris. Att ogilla kollektiva färdmedel lika så. för allvarligt det är fan inget annat än vidrigt att tvingas stå med näsan i andras armhålor... om en inte är miljöpartist förstås då är det bättre än glass i en sommarhage.