Att skämmas över att förknippas med feminism.

Jag har varit feminist länge.. sedan mitten av högstadiet och hela tiden har jag tagit avstånd från hela den feministiska rörelsen. Inte på grund av feminism som tanke, utan på grund av de flesta "feminister"

Jag ifrågasätter ständigt min feminism. Jag vet inte var jag platsar in i den. Jag är ju transtjej och har levt både som man och nu som kvinna och fått många perspektiv som många inte har och aldrig kommer att få.

Kanske har jag fått ett och annat extra privilegium under mitt sociala liv som man, trotts att jag befinner mig bland samhällets bottenskrap, men jag hör ändå till en osynlig minoritet i samhället + att jag fortfarande är man på pappret och fysiskt. Ur en feministisk, könsbinär synvinkel känner jag mig varken som man eller som kvinna. Jag vet inte var jag räknar mig själv när feminister delar upp "män och kvinnor". Eller vart andra tycker att jag hör. Ses jag som en av dem eller som en av männen som ska skitas i och hatas? jag räknas ju knappast som kvinna.

Jag är inte alls med på "manshatar"-tåget eller "skit i vad männen tycker"-tåget som jag bara ser fler och fler tendenser till. För mig är feminismen något som gynnar alla som drabbas av patriarkatet, alla oavsett av könstillhörighet eller icke tilhörighet. Jag tycker det största fokuset ska ligga på de som drabbas värst av det (vilket inte är vita cismän precis), absolut, men jag vill att alla ska vara med... hat är tame fan inte en del av feminismen.

Jag tror att alla behövs för att det ska bli förändring, inte bara ciskvinnor. Och jag förstår när andra beskriver strukturellt hat. Jag har ändå hela tiden upplevt det, som man, som kvinna, som trans.

Jag vill inte bli förknippad med hat men jag vill kalla mig feminist.

Jag försöker invaga mig själv i lögnen att de flesta människor är vettiga. Att även om jag inte alltid håller med så är de resonabla och har tänkt till liksom. Och har förståelse för att många har andra referensramar och uppväxtnormer än jag har, som har påverkat dem annorlunda, och att många är omedvetna om/oinsatta i vissa saker som inte är synliga i samhället (t ex trans), jag känner inte att jag kan begära att andra är pålästa.

Men jag försöker naivt hoppas att om de börjar stöta på det i sin vardag och får chansen att sätta sig in i det får de en vettig inställning till det med tiden.
Sen är det klart att det finns många idioter som gillar att förlöjliga och missförstå med flit och håller fast vid att "jorden är platt!" (vissas argument låter så i mina öron, t ex "transpersoner existerar inte" eller "transsexuallism är en social konstruktion" eller "världen är redan jämställd!"), och ännu värre som dessutom hotar och utövar våld för sin sak.

De flesta av dessa verkar vara cismän men det går ändå inte att dela upp idioti efter kön och inte heller dra alla över en kam. Blir rädd när jag ser sådana tendenser. Och jag ser tyvärr att de synsätten ökar hela tiden även bland  feminister.

Jag trodde alltid att de flesta feminister ville tvätta bort den tröttsamma manshatar-stämpeln. Såg det som någon sorts självklarhet i all min naivitet. Men många verkar ju verkligen gå in för att förstärka den med flit.

Jag gillar det itne. Jag hatar det. Håller fast vid att även män behövs i den feministiska kampen och att manshat blir kontraproduktivt, feminismen kommer fortsätta motarbeta sig själv i evig tid på det här spåret.

Jag tar inte åt mig av manshat eftersom jag som sagt inte känner mig träffad när feminister i allmänhet pratar om män. Men jag tycker likväl att det är fruktansvärt tragiskt att så mång väljer att tro att det är den bästa vägen.
 
Kanske är jag bara dum i huvudet och har inte fattat grejen alls. Men jag skäms allt oftare över att vara feminist. Över hur andra feminsiter tänker och agerar.
 
Jag kommer aldrig mer ta öppen ställning för feminism.