tjugofem år.. jag blir fan rädd över hur lång tid det är. Börjar bli dags att hitta den där första vännen snart. Eller varför inte lite romantik. eller gudförbjude både ock i samma person...
Det verkar inte vara för mig. Hur kan det vara så svårt att hitta.
Vet att vänskap är grymt sällsynt och troligen den dyrbaraste och finaste gåva som någon kan ge. Men det behöver väll inte bli omöjligt för det.
Kanske skulle sluta jaga något jag inte känner till och bara finna mig i min asociala situation istället. Det kan vara skönt att ge upp, också, då finns ingenting att förlora bara slappna av och äta kex.
Då hade jag haft energi över för något annat. Men varit tvungen att acceptera ensamheten.
Synd att jag är så jävla rädd för ensamhet bara.