Jag vill att någon ska krama mig och säga att jag är bra. Utan motprestation. Jag vill inte behöva göra något tillbaka. För jag är trött på att känna aversion.
Jag är så trött på att bo i mina föräldrars hem, på att hela tiden bråka med min pappa. Trött på att vara på offensiven eller tassa på tå. Jag orkar inte med honom för att han inte har någon förståelse, utan avfärdar människor som knäppa eller konstiga.
Tiden där när jag fortfarande hade vad som krävdes för att kunna ha den där studentlägenheten i en stad så jävla långt bort härifrån var bra.
Jag har varit mellanhanden, i många situationer, mellan mina föräldrar har jag varit den som förösker vara förtsående åt båda sidor, diplomatisk och tålmodig - typiskt kvinnliga egenskaper.
Men med alla mina egenskaper summerade ihop är jag ju inte en kvinna, utan en människa. Givetvis. Och då blir jag så jävligt trött när jag går runt och mår dåligt över att jag känner mig objektivt ful, för det spelar väl ingen som helst roll egentligen.
Det negativa vårdas, vårdas av alla - mig själv och hela min omgivning. Att vara snäll och tålmodig är inget speciellt, ingenting uppskattat eller berikand. Men hur man ser ut som kvinna det är viktigt.
Det gör att jag exploderar inuti när han och nästan alla andra ens tänker. Det gör mig så ledsen ända ner i roten av min kropp och det är därför jag vill flytta härifrån inte om några dagar eller någon vecka utan fucking nu. helst av allt för flera år sedan.
Men att hitta boende i stockholm...
Jag är så trött på att bo i mina föräldrars hem, på att hela tiden bråka med min pappa. Trött på att vara på offensiven eller tassa på tå. Jag orkar inte med honom för att han inte har någon förståelse, utan avfärdar människor som knäppa eller konstiga.
Tiden där när jag fortfarande hade vad som krävdes för att kunna ha den där studentlägenheten i en stad så jävla långt bort härifrån var bra.
Jag har varit mellanhanden, i många situationer, mellan mina föräldrar har jag varit den som förösker vara förtsående åt båda sidor, diplomatisk och tålmodig - typiskt kvinnliga egenskaper.
Men med alla mina egenskaper summerade ihop är jag ju inte en kvinna, utan en människa. Givetvis. Och då blir jag så jävligt trött när jag går runt och mår dåligt över att jag känner mig objektivt ful, för det spelar väl ingen som helst roll egentligen.
Det negativa vårdas, vårdas av alla - mig själv och hela min omgivning. Att vara snäll och tålmodig är inget speciellt, ingenting uppskattat eller berikand. Men hur man ser ut som kvinna det är viktigt.
Det gör att jag exploderar inuti när han och nästan alla andra ens tänker. Det gör mig så ledsen ända ner i roten av min kropp och det är därför jag vill flytta härifrån inte om några dagar eller någon vecka utan fucking nu. helst av allt för flera år sedan.
Men att hitta boende i stockholm...