Tre år fram tog mig mer än tio år tillbaka

Tre år senare tog mig sex år tillbaka

Jag intalar mig själv att jag är för stark för att falla tillbaka fastän jag flera gånger varje dag tvivlar.

Och om sanningen ska fram faller jag oftare än någon gång ibland skäms över den jag är, den jag var.

Hur kan allt vara så annorlunda men ändå likadant

Om sanningen ska fram saknar jag det som ändå fanns, saknar kontrollen när allt var enkelt och ignorerat, hade en lösning för stunden som fungerade, för stunden.

Vem bryr sig egentligen om hur en mår bakom leendet. Vem bestämmer vilken väg som är den bra vägen, varför blev min så dålig

Om sanningen ska fram är jag två fingrar från att falla tillbaka, vassa naglar kväver tystnaden. Terapi i en skör hals och trasig hud ingen någonsin fick se.

Vad gör mig starkare nu än då?