Amaranth

Tycker att det är helt okej att omfamna min misantropi och tycka att alla människor över lag är jobbiga, utan att skämmas över den tanken. Jag måste inte lära mig tycka om folk, de människor jag genuint gillar släpper jag ändå nära utan någon egentlig tanke.

Men när det kommer till intresse för mer, något högre relationellt då finns det lite högre krav. Tycker på ett högre känslomässigt plan att det inte gör mig skillnad, jag är inte brydd av titlar, hur relationen ser ut eller vad som delas inom den. Det är kärlek.

Varför begränsa kärlek, egentligen, om den finns ska den vårdas. Om det så leder till vad någon sen vill kalla flersamhet, polyamoröst eller what not struntar jag faktiskt i. Om det går att skapa en mosaik av kärlek tycker jag att det ska göras, precis som att det är självklart att skapa en mosaik av vänskap.

Jag ger det inte med mer än ömsesidigheten som där behöver finnas, samtycket och kommunikationen. För det måste finnas en samsyn på att det som kan komma att skapas är en mosaik, med allt vad det innebär. Vill jag binda någon så nära mig kommer jag göra det om tanken är ömsesidig.

Då gör det mig sur. För jag känner inte så höga krav, inte mer än vad som göms i det där med ömsesidigheten. För har du en monogam relation får du för all del ha det, men snälla då ska det inte finnas någon tanke på att blanda in någon annan. Det är för mig en rätt basal nivå av respekt inför den du säger dig älska.

Skapa det mönster för relationer som passar dig, sätt ramarna tillsammans och flytta inte på något som gör ramarna utan samtycke.