“Sometimes you hit a point where you either change or self destruct.”
Jag måste nog, börja ta hänsyn till några av mina brister. På något vis måste jag acceptera att jag inte klarar av allt jag vill göra, att jag inte klarar av vissa situationer, att jag aldrig kommer stå mer än vid sidan av en norm en sanning jag känner mig tillhöra.
Jag lyssnar på mig själv när jag är långt över gränsen. Jag har lärt mig det och jag ska lära mig att göra det långt långt innan. Jag vill inte misslyckas, se mig själv som en förlorare, men om ingenting går och jag misslyckas i det jag vill så får jag väll vara det. Hur hårt det än känns att acceptera.
Kanske borde jag inte plugga eller försöka gå på alla träffar jag kan hitta tid för. Men även genom att inte göra det skadar jag mig själv. Slits sönder av känslan att vänta i meningslöshet på att allt tar slut, inget alternativ är bra. Inget alternativ känns hållbart. Hoppas att det går att hitta något som ger en mening. Någon nivå där jag kan och som känns bra.
Ska inte ge upp. Inte försöka mindre helhjärtat, men stanna i tid och andas. Acceptera när det inte går bra och inte förstöras av det. Försöka någon annan gång. Att stanna i tid är inte så mycket att ge upp, som att rädda mig själv. Rädda mig själv för det av mig som ingen kan se men en gång kanske kan känna.
Jag måste nog, börja ta hänsyn till några av mina brister. På något vis måste jag acceptera att jag inte klarar av allt jag vill göra, att jag inte klarar av vissa situationer, att jag aldrig kommer stå mer än vid sidan av en norm en sanning jag känner mig tillhöra.
Jag lyssnar på mig själv när jag är långt över gränsen. Jag har lärt mig det och jag ska lära mig att göra det långt långt innan. Jag vill inte misslyckas, se mig själv som en förlorare, men om ingenting går och jag misslyckas i det jag vill så får jag väll vara det. Hur hårt det än känns att acceptera.
Kanske borde jag inte plugga eller försöka gå på alla träffar jag kan hitta tid för. Men även genom att inte göra det skadar jag mig själv. Slits sönder av känslan att vänta i meningslöshet på att allt tar slut, inget alternativ är bra. Inget alternativ känns hållbart. Hoppas att det går att hitta något som ger en mening. Någon nivå där jag kan och som känns bra.
Ska inte ge upp. Inte försöka mindre helhjärtat, men stanna i tid och andas. Acceptera när det inte går bra och inte förstöras av det. Försöka någon annan gång. Att stanna i tid är inte så mycket att ge upp, som att rädda mig själv. Rädda mig själv för det av mig som ingen kan se men en gång kanske kan känna.
För min skull