Normbrytande.

Inte sällan brukar personer berömma mig för för att jag är normbrytare, att jag är stark.

Jag gillar normbrytande. Gillar människor som går vid sidan av, eller rakt mot alla andra, som gör saker som ingen vågat eller tänkt tidigare. Jag attraheras av sånt. Av drivkraften som finns bakom. Självvalt normbrytande, självvald styrka. Jag har favoriter här och där, konstnärer, vanliga människor jo till och med politiker. Men gör jag det, egentligen, när det kommer till mitt kön, min identitet, är jag verkligen normbrytande?

Självvalt normbrytande. Jag förstår vad det är personer ser när de säger att jag är, normbrytande. För i deras ögon är jag det. Men det är inget jag ser eller känner. De är heller inget som är ett positiv, i mina ögon. Jag blir kanske normbrytande i någon mån, för att det är mitt enda val om jag ska fortsätta existera, visst finns där en styrka, men det är ju snarare ett tvång som kom med de valet att leva än något annat.

Det brukar sägas när det kommer till fysisk ansträngning att vi klarar ungefär 60% till när vi känner att nu blir det alldeles för jobbigt. Det här är viktigt för den som väljer att vara normbrytande för det går alltid att kliva tillbaka ett steg och vila och titta på omgivningen. Återhämtning är avgörande för långvarig uthållighet. För som normbrytare är det ju vad en vill, kämpa till alla tycker att det där är bra och sen ta sig ann nästa norm att ifrågasätta.

Jag vet att det inte går att komma bort från hur andra ser på mig, men jag vill inte kalla mig normbrytande. Inte när det kommer till mitt kön. Nej. Det finns inget bakomliggande ställningstagande, ingen vilja. Att bara vila bli sedd som en av alla andra, är det verkligen att vara normbrytande? Jag ser det verkligen inte så. Att vilja passa in i en existerande mall är inte normbrytande, det är en helt annan sorts strävan. På andra sätt, andra områden kan jag bråka med varje norm. Vet inte om jag tänker rätt. Men så känner jag.

Men här, nej. Jag vill bara vara del av normen.