Amaranth

Jag vill älska och vill bli älskad. Vill vara en som får ha kärlek i mitt liv och bejaka alla känslor. Även om de ofta är jobbiga, röriga o kaotiska och förvirrande och överväldigande redan som de är nu. Men känslor kan vara väldigt, väldigt fina på samma gång. Och jag vill så gärna ha någon att känna mig trygg och omtyckt och älskad med.

Jag behöver det för att fungera som person. Men bemöts jag inte av en tystnad och bortskjutande av den jag attraherats av, så tar det stopp hos mig som inte vill riskera det som redan byggts upp. Jag stöter bort de jag bryr mig som allra mest om. Fast jag själv är rädd för att bli bemött med samma iskallhet på grund av en känsla bland alla andra i den redan skapade relationen.

Jag vill få en chans men har ofta själv svårt att ge just det till andra, för jag styrs av känslor, av rädslan att förstöra och vågar inte ta det första ordet. Lika mycket vill jag ibland bara höra att jag är tokig som känner så men att det är ok ändå och inte behöver förändra något. Det vore lika fint för det är ett accepterande i sig.

Samtidigt känns det inte som att det gör så mycket, men det är frustrerande att hela tiden känna, veta hur bra det skulle vara, samtidigt som jag vet att jag nog inte har något att ge för att kunna vara ett stimuli i en vänskap på det planet. Dum frustration.