Amaranth

När en frågar wikipedia vad dyfori är så står, Dysfori (från grekiska δύσφορος (dysphoros), från δυσ- (svår) och φέρειν (att bära)) är en känsla av olust eller ledsamhet.

Fast vad betyder det egentligen. Användbar information av vad dysfori är och hur den ter sig är svår att hitta. När en ser till könsdysfori eller kroppsdysfori finns desto mer. Det enda säkra är att det itne är begränsat till, tankar om kön och kropp – det kan vara symptom på allt från ångestproblematik, personlighetsstörning, svår depression, bipolaritet, insomnia etc

Så kanske är det enklare att strunta i att hitta något där och se till hur det känns istället. Så eftersom jag ändå skriver så mycket blottande så tänker jag att jag skriver om sju olika sätt min dysfori visat sig på och visar sig på. För hur en del ting yttrar sig i känslor och känslotillstånd kan många förstå


Svårigheten att hantera dagen.

Under en större del av mitt liv har allt varit stressande, till en grad som varit svår att hantera, de minsta vardagliga göromål har alltid varit en stor sak. Svårhanterlig och något som varit en källa till mer stress, mer ångest. Att gå till skolan, affären, städa, minsta lilla sak någon kunde begära, allt var för mycket. Trotts att det i situationen inte finns något om helst skäl till stress, så var den alltid där, något som tog oerhört lång tid att förstå sig på. Det handlade om en konstant mental utmattning, en konstant kamp - ren och skär lathet i omgivningens ögon.

Jag har oftast kunnat samla energi till att tvinga mig till att göra saker, men det tar så mycket energi att det inte alltid blir riktigt bra gjort. Lättirriterad, provocerad av näst vad som helst. Egentligen alltid ett humör som bara skiftade i om jag kan hålla ihop mig själv eller inte. De få stunder av glädje som ändå träder fram av någon anledning är kortlivad. En glädje öppet hotad av att aldrig kunna ta till mig den när allt kaos ständigt stör. Det är något fruktansvärt. En konstant spänning, jag kunde bara drömma om att hitta ett sätt att slappna av att få känna något annat. Jag har olika tankar om vad det kan vara, men vet tyvärr att det inte kan bli något av, inte som allt ser ut nu.

Att hantera min vardag är ett aber, även om det ser olika ut nu, och nu mer definieras av rädslor och olust, mer än bara apati. Meningslösheten består. Jag har fortfarande för många dagar då jag inte förmår att göra något. Men de flesta dagar kan jag ändå hitta energin att göra saker även om det leder till att jag dör på soffan för att all energi är förgjord efteråt.


Att inte vara på samma nivå, en främling inför sina känslor.

Jag har alltid varit på dålig fot med mina känslor. Jag har aldrig haft egna känslor, visst har jag haft känslor, men de har inte varit "min" de har funnits där. Som barn var jag alltid känslomässigt avtrubbad allt var "okej" aldrig mer för jag kunde inte hantera det. Jag kunde triggas av vad som helst – obetydliga saker som ingen omkring mig skulle gråta frekvent utav. Jag fattade hur fel det var, omgivningen klarade inte det, med all rätt, och barn är sällan de snällaste varelser. Jag gjorde allt jag kunde för att försöka sluta, la mer energi på det än på allt annat, men det fanns aldrig någon chans att ta den minsta kontroll.

Under en period i de tidiga tonåren vände det och jag kunde nästan aldrig gråta, inte ens när jag ville göra det. Jag hade känslan av att gråta, jag kunde veta i någon mån att jag borde gråta, men det gick bara inte. De få tillfälle då det ändå var så att jag grät ut något, blev det bara värre. Det var för mycket, okontrollerbart.

Jag har alltid gillat att gråta, eller gillat det är fruktansvärt, men efteråt för ett par timmar, då känner jag mig helt emotionellt tom, det finns inga känslor att känna, en paus. Det hade ju varit fint och mycket bättre om jag kunde rycka upp mig, och faktiskt bli glad under den där tiden istället, men en paus är en paus och den är vacker på sitt sätt, det är en bra tomhet.

Mitt känsloliv är fortfarande fucked up. Vilka känslor som utgörs av mig själv och vad som bara är resultatet av ett kvarhängande trams och trauma vet jag inte alltid. Ibland är jag rädd för vad jag känner, ibland är jag trygg med vad jag känner. Jag är ofta helt frågande till mitt känsloliv, känner att jag mest är dum i huvudet. Jag lyssnar till allt som tidigare tryckts undan även om det ibland är svårt. Det är påfrestande att veta att det här känns bra/ inte bra utan att kunna sätta ett enda ord på varför, fast de brukar ibland ge med sig efter ett tag. Vi kanske kommer överens en dag, för nu finns ändå en känsla av att det är mina känslor, jag kanske inte förstår, men dem är mina, för de mesta.


Känslan av att varje dag sker utifrån ett manus.

Jag bar alltid på en känsla av att ingenting verkligen var så riktigt som det till synes var. Det fanns aldrig en känsla av att jag var mig själv – jag hade aldrig någon känsla av att jag var en person som kunde göra val eller ta beslut utifrån några av egna tankar. Jag saknade nästan helt en inre känsla av att vilja söka eller ha något för något annat skäl än det var något som jag verkligen ville. Jag tänkte inte ens på den känslan som någonting som ag var de minsta kapabl till, det fanns ingen som helst drivkraft för något.

I frånvaron av en identitet och känslan av att et fanns något "jag" så tilläts andras ord fylla det utrymmet. Eftersom inget fanns för mig, Jag gjorde vad som förväntades av mig och jag sa vad som förväntades av mig. Det var allt. Hela tiden med en känsla ava tt jag bara fick något fördigskrivet att läsa upp, det fanns inget tecken på att det gicka att vara på något annat sätt, inge känsla av att det var fel, olustigt och meningslöst, men inte fel. Visste itne att jag borde vara något annat. Där någonstans började känslor att växa av att jag vill riva sönder mitt skinn för att se vad som fanns bakom, vad och vem jag egentligen var.

Ett till stora delar överspelat kapitel. Som dock satt sina spår genom att slita bort stora möjligheter att definiera en personlighet.


Känslan av meningslöshet, frånvaron av ett syfte.

När jag hittade något som jag till en vag grad tyckte om, fanns där aldrig någon annan känsla än att jag dödade tid. Varje dag innebar bara att det gick att sätta en ny bock i kalendern, med en betryggande vetskap att en dag tar dagarna slut, utan att kuna pendera dagarna på nåto annat sätt. När jag arbetade med saker fanns det ett mål, att få det gjort, men aldrig något högre syfte, det fanns aldrig någon änsla av att det behövdes, för det gik ändå inte att se fram mot nästa dag.

Vi lever ett tag, sedan dör vi, det är allt. Vad mer finns egentlgien för livet. Varför ha långsiktiga mål med ett liv, där det inte går att förverkliga något ens det minsta? När jag satte mål för mig själv, så var det mest för sakens skull – inte så mycket för att jag var motiverad eller på ett genuint plan brydde mig så mycket. Det behvödes inte för kunde aldrig känna mig förverkligad, inga handlingar eller tankar lede till något meningsfullt så varför bry sig?

I mångt och mycket oförändrat. Men jag känner glädje när jag gör saker jag gillar, det gör jag och det är bra. Att jag inte kan få möjligheten till det när jag behöver är jobbigt men jag får ibland en liten liten chans om än sekundärt. Det är bra. Jag känner meningslöshet när jag ser till mitt eget liv. Det kan jag inte neka till. Men jag är glad, över att det ibland är bättre, för då är det mycket mycket bättre. Jag kan bara önska att det gick att göra mer som skulle skapa mening trotts att min tröskel för att det ska uppstå mening är vansinnigt hög. Att göra något enbart för mig själv är inte meingsfullt.

Handlingar som glädjer andra människor lindrar meningslösheten för mig. Det är bara där jag hittar mening, allt väl i att jag vet just det, men svårt när det måste till en annan. Men den kommer alltid vara där, meningslösheten, jag kommer alltid känna den, för att jag aldrig kommer sig mig själv som helt kvinnlig. För hur tillfreds jag än blir, hur väl jag än bemöts, så går det inte att komma ifrån.


Att veta att en är olik andra och bara vilja bli en av dem

Jag tänkte mycket på hur andra barn kunde hantera sina dagar, Prata och skratta och vara så glada och avslappnade, som att det aldrig fanns något konstigt eller fel. Jag vet itne vad jag förväntade mig av dem eller om jag gjorde det – Jag hade ju inte heller den misnta aning om vad som va fel för den delen. Jag hade bara ångest hela tiden och det bara var så. Jag antog att andra inte ände så och det enda jag vill var att veta hur det kändes att nna något anant, att vara så där glad och avslappnad.

Mina sinen var i konstant konflikt, ständigt överanalyserade jag allti omkring mig. Som två parralella världar en medveten om det yttre och en inre frutkansvärt mörk. Det gick inte att sluta tänka – att bara existera var aldrig på tal jag vile bara förstå.

Det gick inte att stänga av, det gick inte att vara, som alla andra. jag ville bara att alla delar av mig själv skule tystna och röra sig i samma riktningn så att jag kunde vara tillfreds med mig själv. Mend et gick aldrig hur mycket jag ens försökte. Det var som att jag alltid var separerad från verkligheten – jag kunde röra mig i den, itneragera med den, men den gick aldrig att ta på eller känna.

Jag skulle kunna skriva så väldigt mycket om det här, då det nu när jag förstår vad det handlar om kommit att bli den största och jobbigaste delen att hantera. Men just det känner jag att det skrivits så mycket om i den här dagboken att det inte behövs mer. Men visst, här förstod jag ganska tidigt och resonerade oerhört mycket med mig själv, men att gå från förstående till acceptans, det kan vara nog så svårt även när det handlar om mindre saker en sin könsidentitet. Jag känner att det är bra att det fick ta tid, jag känner också att det är dåligt att ha slösat bort mycket tid.